“JAG KÄNNER MIG NÄSTAN OLYCKLIGT FÖRÄLSKAD OCH FÖRSÖKER STILLA MIG SJÄLV: MEN DET ÄR JU BARA EN FESTIVAL?” AMELIE SVENSTEDT HAR UPPLEVT SITT FÖRSTA ÅR PÅ GAGNEF, SOM OCKSÅ ÄR DET SISTA. EFTER 17 ÅR MED MUSIK OCH KONST VID DALÄLVEN LÄGGS NU FESTIVALEN NER.

Mitt första år och Gagnefs sista – till och med jag kände vemodet komma krypande redan innan festivalen drog igång. Vad som började som en 30-årsfest för grundaren Mattias Norström och hans vänner har nu varit en konst- och musikfestival vid Dalälven i 17 år. Tusentals människor har under denna tid besökt Ängsholns Folkpark varje sommar för att uppleva musik, konst och kärlek tillsammans med kulturföreningen Skankaloss och ortsborna.

Gagnef är en festival som ingen annan, och i år har den varit annorlunda på många vis. Redan i december gick man ut på festivalens Facebooksida med vad som kallades ”Nya Gagnef”. Där ett allt större fokus skulle ligga på konst, musik och natur istället för rejv, som det påstods ha blivit för mycket av. Många ställde sig kritiska till den nya inriktningen medan andra spekulerade kring ifall detta var en aktion för att skrämma bort gäster med andra prioriteringar än arrangörernas. Men, bara några veckor innan festivalens start kom ytterligare ett meddelande. Detta skulle bli festivalens sista år. Någonsin.

Ingen jag känner som besökt Gagnef har kunnat beskriva vad det har varit som gjort upplevelsen så speciell. Nu sitter jag med samma svårighet att omvandla mina intryck till ord. Allt känns plötsligt så överflödigt i text, precis som om jag var nykär.

För det första så är allt på Gagnef konst. Det handlar lika mycket om platsen och naturen man befinner sig i som i det tillfälliga, arrangerat för festivalens skull. Besökarna är alla jämlikar– här görs ingen skillnad på musiker som spelar på stora scener runt om i världen och lokala skejtare som vill visa upp sina senaste tricks. Närheten till naturen och öppenheten inför skapandet gör upplevelsen till något annorlunda varje dag.

Redan på torsdagskvällen bjuds de tidiga gästerna på liveframträdanden från artister som GRANT och Anna von Hausswolff på Amfiteatern. Men det är i den så kallade ”Källan” som dansen håller i sig fram till klockan två. Då stängs området för kvällen och eventuella festligheter får fortsätta på campingen.

På fredagen går jag till Missionen utanför området för att se Goran Hassanpours utställning. Jag möter konstnären själv vid besöket som förklarar att hans spegelkreation har tappat några bitar under gårdagens vernissage. Medan han städar upp tar jag in den luftiga salen och videoverket The Tower of Babel som nu har monterats på en hög vägg. Därefter promenerar jag runt en stund i det lummiga grannskapet innan jag beger mig till området och platån vid vattnet där den årliga Älvfloppen pågår. En simhoppstävling utan dess like med spexiga utstyrslar, två energiska cirkusdirektörer och tre bubbeldrickande domare. Många är där och hejar på, andra badar och solar. Efter att en tjej på en uppblåsbar haj har vunnit tävlingen går jag vidare till den yttre delen av området vid namn “Dalen” för att besöka ljus- och ljudföreställningen Lumière Etrange av Ragnar Grippe och Tobias G Ryhlander. I en uppbyggd träbox i skogen utmanar jag mina sinnen av ljus och ljud med en ögonbindel på.


På seneftermiddagen börjar musiken pumpas ut allt högre och DJ-setet Don’t Behave it’s Reggae Rave med Axel Boman, Pedrodollar och Superpitcher engagerar många till gungande dans. Samtidigt visas en VM-match inne på Dansbanan för de sportintresserade tillsammans med fotbollsmaskoten Angela Wand. Segal Kadija Mohamed håller en uppskattad poesiläsning vid vattnet och det börjar långsamt skymma.

Efter en vegetarisk pokébowl drar kvällens första spelning med det kongolesiska bandet KOKOKO igång – Amfiteatern fylls av euforiskt dansande människor till experimentella elektroniska toner. Därefter intar Jenny Wilson scenen med en skarp ljusshow och låtar från det uppmärksammade albumet It Hurts, samtidigt som det ryktas om att Cherrie är den hemliga gästen som ska framträda på Dansbanan. Men jag dansar istället vidare in i Källan, och blir kvar. När området stänger vid 03 rör vi oss ut till en tennisbana vid campingen där det bjuds på klassiker och skriksjungande människor i Tryckartältet. Det påminner om en miniversion av det populära klubbkonceptet “Natten”. Lycklig och trött går jag hem vid klockan åtta.

Lördagen, den sista dagen på den sista festivalen. Jag är rätt segstartad efter gårdagens upplevelser. Som tur är arrangörerna väl medvetna om de lockande sena nätterna och den första stora händelsen på spelschemat startar först vid 13. Det är den årliga konstauktionen vid Amfiteatern som lockar, med självaste Mattias Norström som utropare. Konstverken inspekteras av eventuella köpare innan auktionen drar igång. Utgångspriserna och konsten varierar. En fantastisk handgjord vas säljs för en större summa pengar medan en tjocktröja med årets Gagnef-logga, i ironisk Guccidesign, går för cirka 1000 kronor. Mattias och hans vänner skrattar, dricker cava och berättar anekdoter om festivalen och tidigare auktioner – det ligger en viss nostalgi i luften. Jag hör en av gästerna på främre raden säga att hon är nära till gråt efter att sista verket har sålts. Sedan är dagen igång och området börjar fyllas med besökare.


Jag ser kortfilmsprojektet RÖST på Dansbanan, lyssnar en stund på King Ayisoba, besöker den pågående skatetävlingen och fotar konsten inne på området. En igloo bestående av frysboxar av Michael Johansson, en hönsgård i lera och ett videoverk i ett hönshus (med en blinkning till våra moderna matvanor) utförd av Zoe Barca och Olga Pedan tillsammans med non-profit-galleriet Nomad i ryggen. Även performanceartisten Karin Victorin hinner rida in på området med en enhörning innan den stora snackisen tar vid, kvartsfinalen i VM mellan Sverige och England.

Vi vinner inte matchen. Men vad gör det när Amason, med Amanda Bergman i spetsen, kommer upp på scenen efteråt och vaggar den överraskade publiken till ro i värmen. Jag gråter, utan någon annan anledning än att det är så fint, så lugnt, så självklart. Efteråt går jag och några fler ner till älven för att svalka oss till tonerna av Daniel Norgrens rispiga stämma som hörs från Amfiteaterns scen. Återigen går solen ner över Dalälven och jag vandrar hem för att göra mig redo för den långa, sista natten.

För mig har det som främst lockat bland årets bokningar varit FAKA. Performance-duon från Johannesburg har jag följt en tid och musikvideon till Uyang’khumbula får mig att dansa varje gång. Nu står de framför mig på Dansbanans scen och publiken skriker, skrattar och dansar med sådan inlevelse att taket nästan lyfter. Efter den svettiga spelningen sätter jag mig vid ett bord för att andas. Mörkret har fallit över området men överallt är det fest – ljus som blinkar, olika takter från olika musikscener och kroppar som rör sig. Off The Meds spelar sista låten på Dansbanan, den mänskliga discokulan i Källan kliver ner från sitt danspodium och scenen har redan börjat monteras ner efter Ammar 808s spelning på Amfiteatern. Området stänger klockan tre. Festen fortsätter på ett sista open-air i Dalens skog långt in på morgonen…

Jag pratade med någon om att det var min första gång som besökare på Gagnef och att det skulle göra mig mer öppen för allt som fanns att uppleva detta år, utan att behöva jämföra med de tidigare. Detta stämmer säkert, men jag blev också så tagen av min första upplevelse att det nu känns snopet att vi inte får dela mer tid ihop. Helt ärligt fyllde tre dagar i Gagnef mig med lycka och lugn som fortfarande sitter i. Jag känner mig nästan olyckligt förälskad och försöker stilla mig själv: Men det är ju bara en festival? Var det verkligen så bra? Den hör nog av sig till dig igen ska du se.


Tack för att jag fick ta del av en liten bit paradis vid Dalälven 5-7 juli 2018. Nu går Skankaloss vidare, Gagnefborna likaså – det måste vi andra också göra. Redan i slutet av augusti arrangeras systerfestivalen PLX Tjärö för andra året i rad. Nya möjligheter för nya konstupplevelser och interaktioner skapas på andra platser i Sverige. Och precis som med kärleken får vi fler chanser.

Omslagsfoto: Amelie Svenstedt

Skriven av: Amelie Svenstedt