SCENKONSTGALAN 2016 NÄRMAR SIG OCH RASMUS KLAMAS TOG SIG ETT SNACK MED FÖRFATTAREN OCH REGISSÖREN MARTINA MONTELIUS SOM KOMMER VARA KVÄLLENS KONFERENCIER. DET BLIR IRONISKT STORHETSVANSINNE, SNACK OM MYSKOXAR OCH OM DEN BÄSTA GALAUPPLADDNINGEN.
Jag blir uppringd av Martina Montelius, direkt med glimten i ögat (ja, glimtar kan höras) säger hon “Välkommen till ditt nya liv, som personen som får intervjua den stora, överjordiska Martina Montelius”. Detta blir samtalets “running gag”, det känns lite som att det är så med Martina Montelius. Det är bara att åka med – hon är spontan, positiv och jävligt bjussig. Så ta på er de gammaldagsa pilotglajjorna och get ready!

Jag berättar att jag tänker göra ett scenkonstnärligt smaktest med henne. Upplägget är enkelt, jag ger henne två alternativ och hon får välja ett av dem. Easy peasy! Här är resultatet:

Strindberg eller Stridsberg (som i August Strindberg och Sara Stridsberg).
Martina säger – “Stridsberg”

Svartvitt eller färgexplosion
Martina säger – “Färgexplosion, what did you think!”

Method Acting eller Verfremdung
Martina säger – “Åh, Verfremdung.”

Komedi eller tragedi
Martina säger – “Det är samma sak”

Punk eller Svensson
Martina säger – Svensson

Ja, där fick vi fem snabba smaktestfrågor och jag känner att jag fick bo lite i Martinas mun och smaka på scenkonsten med hennes smaklökar. Men för att få ännu mer koll på vad hon diggar så vill jag veta två saker. Jag börjar med att fråga vilken kulturpersonlighet hon skulle vilja vara under en dag.

“Åh, Göte Jesus. Vem ska jag välja. De flesta jag skulle vilja vara är ju döda, fast skulle i och för sig vara kul att veta hur det är att vara död. Då skulle jag vilja dö och i dödsriket vara den store franske författare Georges Perec.”

Jag vill också i min nästa fråga, ta med henne till de levande och fråga vem hon drömmer om att göra ett projekt med och vad det skulle vara för projekt.

“Nämen, det skulle vara Pernilla Wahlgren som jag skulle regissera i Sarah Kane’s självmordspjäs Psykos 4:48. Jag vet att Pernilla har det i sig, mycket ångest och smärta. Jag har träffat Pernilla och pratat om det och hon sa: “Ja, det, ja……”. Men jag måste få det lukrativt, jag måste hitta en sponsor och erbjuda henne en halv miljon. Då tror jag att hon skulle göra det.”

Med detta i ryggen tycker jag vi är redo att snacka gala. Jag har en bild av Martina att hon går på fina författargalor hit och stora prisceremonier dit. Men det verkar inte riktigt stämma.

“Jag har inte gått på så mycket galor alltså. I mitt privata liv så föredrar jag en lite sunkigare livsstil. Senast jag var på galej, så var jag på den lokala sportbaren här i Vällingby. Jag hade fått royalties för mina böcker och så satte jag sprätt på dem. Jag tror att om jag ska vara på en gala, så måste jag vara konferencier. Annars får jag för lite uppmärksamhet (skrattar)”.

Är inte då Scenkonstgalan den perfekta galan för dig, för att den blandar det storslagna glittriga med det lite smutsiga undergroundiga?

“Jo, jag känner ju att jag har kommit hem. Efter att ridån har gått ner och lamporna slocknat så tror jag att jag kommer gråta som ett barn, ungefär som att jag var 32 och hade förlorat min oskuld, äntligen, när jag trodde att det var för sent. Eller kanske 50 år.”

Är det bitterljuva tårar då eller?

“Det är tårar som dels kommer ur en avgrundsdjup sorg som jag inte har vågat ta i förr. Som handlar om att jag inte har fått vara konferencier på alla galor som gjorts sedan jag började prata. Men också att jag äntligen, äntligen fått komma hem. Att jag inte behövde dö utan att få vara där jag egentligen hör hemma.”

Du pratar om att du kanske skulle få lite för lite uppmärksamhet om du skulle gå på Scenkonstgalan som “bara” publik. Men har du nåt tips till dem som ska gå som publik men som vill bli center of attention i minglet?

“Man får ju komma ridande på nånting, i värsta fall en häst, det är lite för banalt egentligen. Men om man kan komma ridande på…ja,en myskoxe. De är ju i och för sig utrotade, men just därför. Det är mitt tips, fixa fram en myskoxe och kom ridande på den så blir du the talk of the town.”

Vi vet ju att när det vankas gala så är de där timmarna innan det börjar oerhört viktiga. Hur skulle Martina Montelius förberett sig om hon skulle gå och se på Scenkonstgalan?

“Jag skulle för det första vara så himla nervös för att få se Martina Montelius. Jag skulle köpt platser långt fram för att hon med stort H kanske skulle se på mig, haha. Men sen skulle jag ladda upp med så lite alkohol som möjligt för att vara klar i huvudet när jag äntligen fick se – henne, som jag tapetserat min väggar med och sett på alla youtube-klipp med, så jag till slut blev så arbetslös för att jag var så fixerad vid Martina Montelius (skratt).”

Det här med alkoholen, snackar vi helt nykter alltså?

“Nej, lite salongs. Man tänker sig ett glas champagne, typ. Det blir man lite mer påverkad av än vanligt vin. Så ett glas champagne, hemma och sen när man kommer till galan tar man ett glas till innan det börjar.”

Så om Martina får välja, så har vi två glas vin i kroppen när Martina, likt Jesus intåg i Jerusalem, gör entre på Stora teatern. Vi är redo för ironi, improvisation och ordet som Martina själv vill beskriva kvällen med – “EUFORI”!

Ordlista:

*Method Acting – En teaterteknik som grundas i Konstantin Stanislavskijs teorier. Används mycket i Hollywood och går enkelt uttryckt ut på att du ska komma så nära du kan att bli din karaktär. Används av bland annat Christian Bale och Al Pacino.

*Verfremdung – Brechts teori om distansering på teatern. Du som publik ska inte bli känslomässigt envolverad i berättelsen utan ha distans plus att skådespelaren ska ha distans till sin roll och inte vara den.

*Georges Perec (1936-1982) – Fransk författare. Kanske mest känd för sin bok “Försvinna” (La disparition), mest känd för han helt skrev den utan att använda franskans vanligaste bokstav – “e”.

*Sarah Kane (1971-1999) – Brittisk dramatiker som tog livet av sig 28 år gammal. Hennes sista pjäs Psykos 4.48 skrevs klart precis före hennes död och hade premiär år 2000.

Omslagsbild: Kristoffer Sahlen

Skriven av: Rasmus Klamas