“SEDAN KANSKE NÅGON JÄVEL I KOMMUNHUSET FÖRESLÅR ATT DET SKA BYGGAS PARKERINGSPLATS DÄR ISTÄLLET”. YOLANTA SCHULTZ RIGTORP SKRIVER OM KAMPEN FÖR ETT RIKT KULTURLIV, OM KONSTKRITIK OCH SJÄLVINSIKT OCH OM MYRORS FANTASTISKA FÖRMÅGA TILL SAMARBETE.

Bergman beskriver, i förordet till en litterär utgåva av Persona, att kulturlivet är som ett gammalt ormskinn i skogen; inuti kryper en massa myror omkring och på håll kan det nästan se ut som om ormen lever. Han menar att myrorna är vi; vi som vill verka inom konsten och kulturen. Vi sysselsätter oss med att få någonting dött att verka levande för en åskådares ögon. Kan tyckas meningslöst när det sägs så, men hur som helst så är det vi, myrorna, som gör det jobbet. Skulle vi utrymma ena halvan av ormskinnet så skulle det rasa ihop, växa mossa på och sedan kanske någon jävel i kommunhuset föreslår att det ska byggas parkeringsplats där istället. Skulle myrorna plötsligt få för sig att det är var och en och dennes vässade armbågar för sig, så skulle de antagligen börja äta varandra, tills det bara fanns en stor hulken-myra kvar. Sedan skulle den hulkenmyran bli gammal och dö. Och så skulle någon jävel i kommunhuset föreslå att det ska byggas parkeringsplats där det levande ormskinnet en gång låg. Du ser; båda dessa scenarios slutar precis som Macbeth; alla dör och det enda spåret de lämnar är en parkering. Och precis som i Macbeth är det på grund av individualistiskt högmod.

Det är ingen hemlighet att en måste vara på tårna när en sysslar med kultur. I alla fall om en vill att den kulturen ska nå ut till en så stor publik som möjligt. Och det är väl minst sagt en naturlig vilja då publikintäkter är en råviktig inkomstfaktor när det gäller scenkonst. Har du någon gång frågat dig varför det “är så sjukt dyrt med privatteater?” så kan jag tala om att det är delvis därför. Men herregud vilket tråkigt ord det är, “inkomstfaktor”! Det blir som ett strypkoppel runt halsen på kulturarbetaren, det där ordet. När vi egentligen bara var taggade på att skapa något och få dela med oss av det. Inkomstfaktor. Inkomstfaktór. Inkómstfaktor. Blä. Blä. Blä. Hursomhelst så är det alltså ett flockdjursbeteende, att vilja dela med sig; vara del av en dialog. Det kommer hyfsat naturligt. Vad som inte kommer naturligt är “inkomstfaktorn”, det är ett inlärt kapitalistiskt påfund. Inkomstfaktorn, förmågan att synas och nå ut, är ofta vad som står emellan konstnären/kulturarbetaren och dennes förmåga till fritt, kreativt och tidskrävande skapande.

Att vurma för kulturen är att på olika sätt bedriva en kamp för ett rikt och levande kulturliv, för det är ett måste om vi vill kunna verka inom det. Skådespelarna, regissörerna, performancekonstnärerna, författarna. Och så även kritikerna. Jag är inte på något vis en utbildad eller värst professionell scenkonstkritiker, men jag får genom Scenkonstguiden trots detta syssla med någonting som åtminstone liknar scenkonstkritik, så jag kommer för tesens skull räkna in mig själv i den kategorin.

Jag har skrivit för Scenkonstguiden sporadiskt sedan 2015. Majoriteten av mina texter har vuxit likt grenar från den taggiga rosenbuske som är min absoluta favoritgenre vad gäller text: arga brev. Delvis därför att välformulerad aggression är bland det roligaste jag vet. Men också då jag under mina övre tonår blankt kände att det var jag och min vassa tunga (mitt vassa… tangentbord?) mot världen. Då jag länge och flitigt internaliserat mig till en slags upplevd kronisk underdog-position reflekterade jag inte heller kring nödvändigheten av att säga vissa saker, eller uttrycka mig på ett särskilt vis, och vad de orden lämnade för avtryck i omvärlden. Det här är en oerhört vanlig egenskap hos den moderna människan, låt oss kalla den; “Brist-på-förmåga-till-reflektion-kring huruvida-behovet-av-att-uttrycka-känslor/upplevelser-nödvändigtvis-korrelerar-med-omgivningens-behov-av-att-ta-del-av-dem”. Även kallat “brist på självinsikt”. Och jag vill poängtera att den inte alltid har med ett underdog-komplex att göra, då den även är vanlig hos män och akademiker. Ett målande exempel: Din vän säger “fan har du hört den här låten ‘Hallelujah’, den typ berör mig på riktigt för första gången sedan min pojkvän lämnade mig för min mamma förra året.”. En människa med ovan nämnda egenskap hade då svarat “Jag tycker att den är tillgjord. Och produktionen är dessutom billig. Inte på långa vägar den bästa av Leonard Cohens låtar. För du vet väl att det är han som skrivit den, inte Jeff Buckley?”. Medan en trevlig person hade sagt: “Vad fint. Vad är det med den som berör dig?”.

Efter ett år på folkhögskola så har jag hursomhelst intagit en mer “mañana mañana”-inställning till livet i stort och även drabbats av en slags distans till mig själv och mina egna åsikter (typ). Jag har blivit helt plågsamt rationell, och tänker numera både ett och två varv innan jag säger saker om konst högt (oftast).

Det finns hierarkier och maktskikt i scenkonstvärlden som beror på pengar, konkurrens och prestige. Kreatörer jobbar på helt olika grund, med helt olika resurser och helt olika möjligheter att nå ut och bli tagna på allvar. Det här är inte ett recept för ett inkluderande, kreativt klimat och ett i längden innehållsrikt kulturliv. Det är ett recept på normstyrd elitism. Och går vi i linje med den stämningen; med armbågarna utåt, då kommer ormskinnet som bekant att bli en parkeringsplats. Inte idag, inte imorgon. Men en dag vaknar vi och så är det någon rik jävel som parkerat sin Rolls Royce där Teater Smuts brukade ligga. Åter till myrorna. Grejen med myror är ju att de är världsbäst på att jobba tillsammans mot ett gemensamt mål. Det kan vilket dagisbarn som helst bekräfta. Så här i juletider skulle vi även kunna dra en parallell till Jesus och hela hans kumbaya-attityd. Men låt oss avstå. Det här är vad jag menar: för att mina (och andras) recenserande texter ska fylla en funktion i kontexten “Göteborgs kultursfär” och inte bara i kontexten “Jag, jag själv och mig” så måste våra texter utgå lika mycket ifrån dem vi skriver om, som från oss själva. Vi behöver sålla bland våra åsikter och se till så att vi inte bara ägnar oss åt ett navelskådande, självförverkligande ordbajseri. Och inte heller åt att slicka Institutionernas röv. Det måste finnas en omvärldsanalys och en mottagaranalys någonstans där emellan “Jag” och “Jag själv”. Skriver jag om en frigrupp som har en ambition och en kreativ vision, då behöver jag inte skriva tre sidor text där jag dissekerar och sågar föreställningen in i minsta detalj och en rågad sked ironi. Exempelvis som jag gjorde 2015 med Valerie Solanas Ska Bli President i Amerika på GDT. En text vars redigeringsprocess förresten, på tal om arga brev, resulterade i att Scenkonstguidens egen Rasmus Klamas (Hej, hej! Minns du?) fick motta ett av mina mästerligaste, mest obstinata arga mail. Det spelar ju noll roll om jag tyckte att den sög rent estetiskt och politiskt, jag vill ju fortfarande att folk ska gå och se den, för att den är framvärkt av en liten teater med åtminstone ett visst mått lust och vision. Men skriver vi om Stadsteatern och Fredrik Evers så sparkar vi i högre grad uppåt när vi kritiserar, och de kan gott ta den lilla sparken utan att folk slutar gå dit. De kanske rent av behöver en spark eller två för att inte ta sina sätt och traditioner för givet. För att kanske till slut våga göra någonting som är nytänkande och intressant på riktigt. Kanske, gud förbjude, anställa någon som inte är formad efter Teaterhögskolans och STDHs avbild. (Inte för att säga att en examen från Teaterhögskolan kan garantera att du får jobba, nej nej nej, MEN! När du står där; ätstörd och skakande av kokain, hårt kramandes examensbeviset mot bröstet, då kan du åtminstone trösta dig med att de stora teatrarna och film-castarna i alla fall kommer att tänka på dig (snabbt) innan de anställer en av systrarna Jankell.)

Vad menar jag med allt det här babbleriet, undrar du nu? Jag menar att jag stundtals vaknar till ifrån min individualistiska dvala och inser att jag inte bara kan skriva för att märkas, därför att det jag skriver om handlar inte om mig. Recensionen saknar för mig värde om den bara är till för skribenten och dennes pågående självförverkligande. Recensionen får värde genom att samverka med kulturlivet, och bidra genom att synliggöra det som behövs synliggöras parallellt med att kritisera endast det som behövs kritiseras. När den förtydligar och inkluderar även i sitt språk och sina referenser (ping DN, SvD), så att kulturen fortsätter breddas och växa, och leva som den naturliga del i ett samhälle som den ju är.

För att avsluta vill jag ställa en fråga till dig som läser; har du märkt att den här texten utger sig för att vara kollektivistisk, men egentligen mest handlar om min egen personliga utveckling under de senaste två åren? What can I say, jag är 90-talist. Jag är inte uppfostrad till att ha integritet. Jag är uppfostrad till att ha identitetskris tjugofyrasju. Skål och gla’ helg där ute i stugorna! We shall overcome!

Skriven av: Yolanta Schultz Rigtorp

Omslagsbild:CC0 Creative Commons