Den första teaterhögskolan vi tar pulsen på är Stockholms Dramatiska högskola, där jag pratat med Simon Norrthon, lektor i skådespeleri, om vad skolan har för inriktning och vem som egentligen bestämmer det. Jag går på direkt, med första frågan:

Har Stockholms Dramatiska Högskola någon speciellt metod eller inriktning?

Både ja och nej. Vi är inte som Lecoq-skolan i Paris, som läser Lecoq-teknik eller som “Göteborgs-skolan” som vilar påYAT-metoden. Om vi har någon speciellt metod? Det beror på vilken utbildning vi pratar om, vi har ju mim-skådespeleri här, som har sin grund i den polska mimen. Skådespelarutbildningen i sin tur möter flera olika tekniker, både djupläsning, mim, Meisner-teknik och sen möter de lärare som har utvecklat sina egna tekniker. Jag tänker så här, att en skådespelare inte har råd att ha en teknik, utan måste ha ett flexibelt verktyg. Vi måste kunna arbeta med en strikt koreograf eller en devising-konstnär.

Så ni vill ge någon form av gottepåse?

Ja, det kan man väl säga!

Vem är det som bestämmer vad som ska vara i den här gottepåsen?

Det är jag! (skrattar) Eller det är jag som tar beslutet, men jag har ett helt kollegium som jag bygger min beslut på, deras förslag och beroende på vilken behov den studentkullen som är inne har.

Så ni har alltså möjlighet att modifiera utbildningen lite för varje klass?

Ja, det har vi! De kurser vi ger kan se lite olika ut, till exempel hade vi förut en kurs som hette barnteater, som idag heter ung publik. För jag tänker att det inte är själva teatern som de ska studera utan hur en kan arbeta med en ung publik, vilka frågor kan man ta upp och hur gestaltar man dem och så. Men sen vad en gör i den kursen kan se väldigt olika ut, det skulle kunna vara ett dansteater-projekt eller att man spelar en skriven barnpjäs eller att man gör ett devising-arbete.

Hur skiljer sig Stockholms Dramatiska Högskola från de andra teaterhögskolorna?

Stockholms-skolan vilar på en tradition av psykologisk realism och manliga genier, rent historiskt (skrattar). Den har ju sina rötter i Gustav III hovteater och Dramatens elevskola och även om inga av de personerna finns kvar, så finns ju traditionen kvar kring hur man ser på skådespelarens uppdrag. Jag tycker det är någonting som vi utmanar dagligen, men samtidigt är stolta över. Det är lite dubbelt. Jag skulle kunna tänka mig att en annan skola kan vara mer postdramatisk eller Brechtiansk. Så där kan man säga att vi har ett ganska klassiskt ideal, eller kanske inte klassiskt men gammaldags. Att skådespelarens hela kropp ska engageras av vad den gör, så att säga.

Finns det ett scenskolemöte där ni alla teaterhögskolorna träffas och bestämmer vilka inriktningar ni ska ha? Så att ni inte blir för lika?

Vi träffas faktiskt två gånger om året och vi är ganska olika och samtidigt har vi samma problem. De som leder de här skolorna har olika ideal och värderingar och det påverkar skolorna under de åren som de verkar i dem. Så att skolorna drar alltid åt lite olika håll. Jag tycker att det är bra att de profilerar sig lite, Göteborgsskolan har ju ansträngt sig för att profilera sig emot film, Malmö har ju länge värnat om ensemblen och de andra säger nog att Stockholms-skolan värnar individen, att vi fostrar solister på Dramatens stora scen. Det är ju inte riktigt sant. Vi är ju en skola med 21 olika kandidatinriktningar vilket gör att studenterna här möter både filmregissörer, scenografer och dramatiker, som de gör kurser tillsammans med och det påverkar ju också hur studenterna jobbar och vilka de blir.

Om du skulle beskriva den optimala studenten. Hur är den?

Jag har nog inte mött den där optimala studenten, man letar hela tiden efter den. Jag vill hitta någonting annat, något nytt, för vi behöver lite andra kroppar på scenen, tycker jag. Men det jag vill ha är någon som påverkas av det material och den publik som den möter. Jag vill ha någon som tycker att det är kul att spela teater. Det betyder någonting för mig.

Vad är det för skådespelare som kommer ut från er efter tre år?

Jag önskar att de är självständiga konstnärer, men som också förstår hur det är att arbeta i ett kollektivt arbete. Att de kan ta regi, vilket betyder att de kan omsätta allt som sker runt om till konst, att de kan verka kreativt även om omsättningarna är tuffa, liksom. Men de ska kunna skapa själva, det är viktigt.

Du berättar att du vill hitta någonting nytt och se andra kroppar på scenen. Hur gör ni för att hitta nya grupper och locka dem att söka?

Det är ett problem som vi har på alla konstnärliga utbildningar och nu har vi ett projekt, jag vet inte vilken gång i ordningen, där vi vill bredda rekryteringen. Det ska vi inte sticka under stolen med, att det är svårt för oss. Dels kan vi inte kvotera, vi kan inte säga att vi ska ha så här många med ett funktionshinder eller som talar ett visst språk, eller så. Men vi har haft en utbildning, där undervisningsspråket var teckenspråk och då lockade vi ju en ny grupp med studenter, som annars har svårt att hävda sig i konkurrensen med hörande studenter. Sen är ju våra utbildningar öppna, vilket gör att man ofta konkurrerar med personer som stått på scenen i flera flera år. Får man inte möjlighet att synas och verka på scenen, så lägger man av och fortsätter inte till oss. Så vi måste hitta de tidigare och där har ju folkhögskolorna ett stort uppdrag att göra just detta. Vi har en baskurs i mim nu, som borde vara internationell och där vi borde ha stor representation på alla sätt, så vi får se, vi hoppas att det blir så. Vi riktar oss till kulturföreningar i hela Sverige som håller på med dans och försöker locka de till denna kurs.

Slutligen, vad är du mest stolt över med skådespelarlinjen på Stockholms Dramatiska Högskola?
Nu gör vi en fristående kurs med Théâtre du Soleil, som Ariane Mnouchkine kommer leda tillsammans med fem skådespelare från Théâtre du Soleil. Det menar jag är en världshändelse, det är en av världens största regissörer som inte har gjort en workshop i Skandinavien någonsin, vad jag vet. Det är jag
jättestolt över, det är hemskt kul! Jag skulle säga de internationella kontakterna, de senaste åren, för det är lite nytt. Det är jag stolt över.

Skriven av: Rasmus Klamas