MATILDA KLAMAS OCH SARA ÖSTEBRO SÅG FLUGORNA PÅ GÖTEBORGS STADSTEATER OCH FICK HOPP OM TEATERKONSTEN. LÄS DERAS TANKAR I EN HÄRLIG DIALOG-RECENSIONS-FORM.

Matilda: Det känns som vi har varit med om någon hemligt. Vi forslades varmt ner i Stadsteaterns källare och där fick vi gå in i en frizon, i ett teaterrum som var öppet och tillåtande. Baren var öppen och en fick röra sig fritt under föreställningens gång. Så skönt. Det bidrog till en fnissighet och en känsla av att vi publiken var ett. Jag började plötsligt prata med folk runt omkring mig, i toakön och i foajén. Jag tror också att det handlade om den perfekta balansen av interaktion. Jag var så trygg i hur skådespelarna hanterade kontakten med publik. Det var roligt, lustfyllt och nära. Vi kunde lägga oss i, svara och hojta – men det blev aldrig för mycket. Det handlade nog om att de lade en så bra grund.

Sara: På tal om bra grund så drar jag bara lite snabbt själva storyn. Flugorna är Jean-Paul Sartres debutpjäs, skriven under den tyska ockupationen av Frankrike år 1943. Pjäsen är en bearbetning av den grekiska myten om Elektra och Orestes. Här får vi följa Orestes, som under täckmantel återvänder till sin hemstad Argos, en stad han blev bortskickad från som litet barn den natten då Aigisthos och hans mamma Klytaimnestra mördade hans far, Agamemnon. När Orestes nu återvänder ser han hur hans mamma tillsammans med den nya kungen har gjort alla i staden medskyldiga till mordet och håller staden i ett järngrepp med verktygen kollektiv skuld, skam och skräck. De stora, feta flugorna som intagit staden gör befolkningen ständigt påminda om sin skuld. Orestes syster Elektra avskyr sin mamma och styvfar och längtar efter dagen då Orestes ska komma tillbaka för att hämnas. I Sartres version av myten är det dock mindre fokus på hämnd, och mer ett existentialistiskt drama om frihet och motstånd. Orestes kommer till Argos som en fri människa, inte fången i klorna på dödens och flugornas gud Zevs.

Matilda: Men Sara du hade ju läst pjäsen innan och jag hade inte det men kände mig ändå trygg i min förkunskap kring Sartre. Jag var väldigt fascinerad av Sartres tankar och existentialismen i tonåren. “Existensen föregår essensen” och hela den grejen. Var du det med?

Sara: Ja, väldigt. Äcklet var ju lite av min bibel där runt 19-20 år. Jag hade en fas där jag gick all in på hela existentialism-grejen. Och då också det där med att människan är dömd till frihet, som Sartre menar. Att vi inte är bundna till något, att Gud är död, och vi inte är tvingade att handla efter någon lag. Vårt liv är de val vi gör, och vi måste ta eget ansvar för dem. Vi kan inte gömma oss bakom andra människor eller vad andra bestämt, våra val är alltid våra. Ett ansvar och en frihet som ju för med sig väldigt mycket ångest, och att det då kan vara lockande och lättare att gömma sig bakom idéer och tankar om att en måste göra si eller så. Om man tar uppsättningen till idag kan man tolka det som att den uppmanar oss att skita i historien, att vi ska glömma vad de innan oss ställt till med och att det inte är vårt problem för att det inte var våra val. Det fanns ett drag i uppsättningen som gör att det finns en möjlighet att tolka det så. Det är väl det som jag tycker är problematiskt med delar av Sartres tänkande, att det är så ensamt och fokuserat på delar istället för helhet.

Matilda: I första akten var det stort fokus på tonårsdottern och tonårsmamman, en destruktiv relation som jag blev mycket drabbad av. Dels kände jag igen mig i trotset, och dels bävar jag som ny förälder och tänker ska jag stå ut med det där. Det var snyggt hur få repliker fick bära hela problematiken och att de levererades så explosivt. Trots att jag gillade det jag såg, började en oro byggas inom mig. Kommer det bli en pjäs som bara handlar om det privata och inte större filosofiska och samhälleliga dimensioner, vilket jag förknippar Sartre med.

Sara: Jag var faktiskt aldrig oroad, jag kände mig trygg att det skulle komma. Och det kom ju också i akt 2.

Matilda: Jag tycker att det var en tydlig feministisk läsning av Flugorna som jag tyckte mycket om. Även där var jag lite orolig i början, för det hela börjar med att männen får ta plats och kvinnorna bakgrundsdansar.

Sara: Och jag var trygg. Bakgrundsdans-rörelserna var tydligt utstuderade, det fanns en medvetenhet och en lek med vad de skapade. Jag läste det som en tydlig drag-strategi som skapade djup i gestaltningen och som höll oss medvetna om att allt är konstruerat.

Matilda: Vi måste också prata om formen och estetiken. Den var så helgjuten.

Sara: Det fanns både en blinkning till 80-talsprogg och indierock/elektro/postpunk-band från början av 2000-talet.

Matilda: Jag kände att det gav mycket men har svårt att definiera vad.

Sara: Det gav lekfullhet, en populärkulturell touch, spel-estetik. Det är lite som att de var ett coolt band som jag kunde sett på Roskilde 2006.


Foto: Ola Kjelbye
Matilda: Deras explosiva spelstil var så befriande, det blev inte skrikit utan med skrik fördjupade dom. Det är sällan jag har sett en så unik registil som skådespelarna till fullo fick utrymme att briljera i. Alla som var på scen hade sådan närvaro. Jag blev kär i dom, jag blev arg på dom och fullständigt drabbades av deras sätt att gestalta.

Sara: Det var så fysiskt härligt. Hampus Hallberg, som spelade både Zevs och Aigisthos, lyckades bjuda på en förförisk Zevs, som påminner om den där känslan – honom borde jag hålla mig borta från, men som man ändå ger sig hän till.

Matilda: Ett favoritmoment för mig var Klytaimnestras gångstil, gestaltad av Melina Tranulis. Hur hon sprang i sina överdimensionerade klackar som ett barn som satt fast i ett träsk. Jag ville aldrig att hennes loopar skulle sluta, även om de var många. Isak Holmen Sørensen som spelade Orestes var så i ton med publik, hans blickar fångade in mig i berättelsen. Valet att gestalta honom som en naiv pojke och lägga bort de klassiska manliga attributen var klockrent.

Sara: Om vi är inne på favoritmoment måste jag nämna när karaktären Elektra gestaltade sitt hat mot sin mamma. Kim Theodoridou Bergquist var totalt närvarande i varje replik. Att säga samma replik om och om igen, men hela tiden leverera ny energi var imponerande.

Matilda: Det finns många blinkningar till teaterhistoria också, jag tänker på grymhetens teater a la Antonin Artaud, in-yer face och verfremdung a la Brecht. Det är lite som att sniffa poppers för en som gillar teaterteori.

Sara: Ja, fast den är inte akademisk, det räcker att vara intresserad och bara ta in. Dessutom så kan en ju läsa allt i programbladet om man inte hänger med. Ett himla bra val för att göra det mer tillgängligt. Jag tycker också att det var en så bra växling där samtliga karaktärer växlade mellan att vara offer och förövare, det fanns en dubbelhet kring makten.

Matilda: Efter föreställningen så var det som om vi sprang ut i natten.

Sara: Vi var euforiska, hade drabbats av deras tempo.

Matilda: Jag var lycklig, jag hade återfått hopp om teatern. Det var en föreställning som stämde på alla plan.

Sara: Den här regissören och skådisarna, jag vill bara ha mer.

Matilda: Vi är helt klart fans, låt oss se allt hon gör.

Föreställning spelas 9, 10 , 11 oktober

Faktaruta – Angelina Stojčevska.

För regin stod Angelina Stojčevska, relativt nyexad från regilinjen från Konsthögskolan i Oslo (2015). Hennes stil beskrivs som lekfullt normbrytande där stora filosofiska teman sätts under lupp. Hon är ny, ung, cool. Hon beskrivs som “registjärnskott” och “kulturtalang” och har blivit prisbelönad flera gånger om.

Foto: Ola Kjelbye

Skriven av: Matilda Klamas