En festival helt tillägnad performancekonsten. < Back GENERÖS PERFORMANCEFESTIVAL I JANUARIMÖRKRET En festival helt tillägnad performancekonsten. “SÅ HÄR I STARTEN AV JANUARIDEPRESSIONEN SÅ ÄR DET FINT MED EN PLATS DÄR EN FÅR LOV ATT BARA VARA”. SARA ÖSTEBRO HAR BESÖKT 13FESTIVALENS FÖRSTA DAG. EN FESTIVAL HELT TILLÄGNAD PERFORMANCEKONSTEN. För tredje året i rad blir det performancefestival på Konstepidemin i Göteborg under trettonhelgen. Festivalen startades 2015 av Anna Carlson och Jill Lindström som ville skapa en plattform för performancekonsten och skapa en plats där konstnärer från ett brett fält kunde mötas. Redan från starten var tanken att ge plats åt både etablerade konstnärer, liksom studenter och noviser inom formen. Vad som slår mig när jag besöker festivalens första dag är bredden och den stora mängd deltagande konstnärer, det är hela 120 konstnärer som fyller programmet under de två dagar festivalen är igång. Det är imponerande. Vad jag också lägger märke till då jag stegat upp för backen upp till Konstepidemin är den speciella atmosfär som gör sig gällande. Festivalens form, likväl som det konstnärliga innehållet, provar sig fram, testar, känner efter. Ett trevande, ett sökande. Formen gör bara gott, det ger stort svängrum. För besökaren kan upplägget kanske kännas svårtillgängligt till en början. Festivalen fjäskar inte precis, den halvinterna attityden (det känns som att alla känner alla) kan skapa viss osäkerhet, det är inte tillrättalagt och du får se till att hitta rätt bland husen. Som besökare får du själv ta ansvar för din vistelse, och ja, du kan behöva prata med folk (!) för att hitta rätt eller veta vad som försiggår. Mängden av programpunkter och parallella tider kan också göra det svårt att hitta fokuset och lugnet som varje enskild akt kräver. Men om du orkar att ge dig in i upplevelsen så får du mycket tillbaka, och efter ett performanceverk eller två så känner du dig invigd. Mitt första verk för dagen trängs jag i en dörröppning för att få en glimt av. Det är Anastasia Savinovas Come back. Come barefoot. Växter sys fast i kläder, jord på golv, och så avslutas det med att några av publiken får ta emot vita kuvert. Jag fick inget själv, så vad som finns inuti får vara ett mysterium. Lina Karlsson, Lisa Sellin och Maja Östebro ger en andaktsfull performance där ingefäran får gestalta kunskap och vår möjlighet att växa fritt utan hinder. I en annan dörröppning kikar jag över axlar in på Clara J:son Borgs The Chase to be among Men. Axlar, armar och händer i en egensinnig koreografi, som om de värmer upp inför något. “Into my arms, O Lord” sjungs. I festivalens samlingspunkt tillika cafeteria, för kvällen förvånansvärt lik en toppstuga på en skidort med doft av brasa och människor som trängs i värmen, tar jag del av bandet BabyBabyBullshit där vi uppmanas att säga NEJ! till fascister, nazister och rasister. “De kommer knacka på din dörr”. Jag lyssnar till en personlig och indragande historia av Krystallia Sakellariou. Om en mor som dött och om vad som är kvar, om dagböcker, arkiv och liv. Tillbaka till toppstugan där Benedikte Esperi och Fanny Kivimäki låter publiken lysa upp deras kroppar när de långsamt och iförda ögonbindlar tar sig fram bland bord och stolar. Rummets energi samlas. För mig avslutas kvällen med brottningsmatch med titeln Du e dum i huvet, av Emelié Sterner och Sebastian Rudolph Jensen, men ikväll med Frida Boson som inhoppare in i Emeliés ställe. Ett möte mellan två personer som har olika tankar om konst och skapande. Svettigt, rått, varmt och vackert. Just så här i starten av januaridepressionen och omsluten av mörkret som inte kommer försvinna på ett tag så är det fint med en plats där en får lov att bara vara. Fri från köphets och saker att ta tag i. Istället en plats för utforskande av det där stora som vi alla är en del av. Men en behöver inte analysera verken eller grunna på mening, det kan komma senare om en har lust. Nu är du bara här i rummet tillsammans med andra och upplever ögonblicket. En bra start på året. 13festivalen kör även lördag 6 januari. 13FESTIVALEN Pågår även 6 januari med performanceakter från kl 14.00 Konstepidemin, Göteborg Omslagsbild: Från Du e dum i huvet. Foto: Sara Östebro Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. < Back AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Rasmus pratar om sitt orationella hat mot Finländsk konst, vi lyssnar på rysk sång, pratar om Askungen innan det blev mainstream och sjukt mycket mer. Previous Next AVSNITT 36: NATTEN OCH FINLANDSHATET Artist Name 00:00 / 42:36

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

“Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. < Back TOMRUMMET BLEV STARTSKOTTET “Vad är en akademi, egentligen?” Veronika Gustafson har kikat närmare på Den Nya Akademien. “VAD ÄR EN AKADEMI, EGENTLIGEN?” VERONIKA GUSTAFSON HAR KIKAT NÄRMARE PÅ DEN NYA AKADEMIEN, SOM TAGIT PÅ SIG UPPGIFTEN ATT DELA UT ETT ALTERNATIVT LITTERATURPRIS EFTER ATT SVENSKA AKADEMIEN STÄLLT IN ÅRETS NOBELPRIS I LITTERATUR. HON HAR PRATAT MED TVÅ AV AKADEMIENS TALESPERSONER, ALEXANDRA PASCALIDOU OCH ANN PÅLSSON. I svallvågorna efter turerna kring Svenska Akademien spolades årets Nobelpris i litteratur bort. Men det var inte ramaskriet, utan tomrummet som blev startskottet för ett alternativ att uppstå. Med Alexandra Pascalidou i spetsen gick över hundra kulturpersonligheter samman och bildade Nya Akademien, för att själva ombesörja årets litteraturprisutdelning och samtidigt pröva en väg till ett öppnare och mer demokratidrivet kulturliv. Medan vissa hävdar att Nya Akademien gör melodifestival av litteraturpriset och renommésnyltar, menar andra att den borde ersätta Nobelpriset för gott. Under tiden har Sveriges bibliotekarieskara fått nominera 47 kandidater till litteraturpriset, och en internationell omröstning hållits på Nya Akademiens hemsida, där Maryse Condé, Neil Gaiman, Kim Thúy och Haruki Murakami vaskades fram som finalister. Nu är det upp till Nya Akademiens nästan separata jury att kora vinnaren. För er som gillar att gissa: Murakami är uträknad, då han nyligen bestämde sig för att prisvägra. Världens mediehus snappade raskt upp vad som presenterades som ett substitut för Nobelpriset i litteratur. Omsusade i Der Spiegel, The New York Times, Turkish Telegraph etc och med tusentals påhejare världen över har Nya Akademien etablerat sig som en kulturkraft att räkna med, samtidigt som den själv räknar med att lägga ned – direkt efter utdelningen av litteraturpriset upplöses Nya Akademien, enligt hemsidan. Det har gått rasande fort. Vänta, vad är detta för en organisation, egentligen? Hur fungerar den, vad vill de uppnå och varför ska den upplösas så snart? Bäst att fråga Alexandra Pascalidou, Nya Akademiens grundare, och Ann Pålsson, akademiledamot tillika jurypresident för det nya litteraturpriset. ALEXANDRA, HUR SÅG DINA AMBITIONER UT NÄR DU STARTADE NYA AKADEMIEN, OCH HAR DE FÖRÄNDRATS SEDAN DESS? NÄR KOM DU PÅ IDÉN? Alexandra: Idén fick jag när jag hörde på nyheterna att de ställde in priset i år. Det var bara att kavla upp ärmarna och köra. Jag har gjort svårare saker i mitt liv. Och med den kraft, kreativitet och framåtanda som finns i vårt land är detta ett nöje! Min ambition var helt enkelt att fylla i den luckan som uppstått i samband med Svenska Akademiens misstag och övertramp. Det var ett haveri som världens medier rapporterade om och jag anser att det inte anstår Sverige eller en svensk institution med världens viktigaste varumärke att agera på detta vis. Vi kan bättre än så. Här finns så många kreativa, driftiga kulturarbetare, författare, litteraturvetare och akademiker, ledare, entreprenörer som kan göra skillnad och arbeta i takt med tiden i sann demokratisk anda med jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Vi vill lyfta litteraturen och författarna och inte låta dem betala priset för skandalerna. När jag ringde runt fick jag enkom entusiasm från människor som ville arbeta för ett nytt pris och en ny akademi. Vi enades om namnet Nya Akademien. VARFÖR SKA NYA AKADEMIEN UPPLÖSAS REDAN I DECEMBER, DIREKT EFTER PRISUTDELNINGEN? Alexandra: Nu har vi fullt upp med årets litteraturpris, men det finns inget principiellt som hindrar Nya Akademien från att leva vidare även nästa år. Vi får se hur det går. VAD INNEBÄR DET ATT VARA EN LEDAMOT AV NYA AKADEMIEN, VILKA UPPGIFTER HAR MAN? FINNS DET NÅGRA INTAGNINGSKRITERIER? Alexandra: Vi är en gratisarbetande gräsrotsrörelse där vem som vill får vara med och arbeta oavlönat för vår gemensamma vision – att dela ut priset och skapa en demokratisk, inkluderande och transparent prisprocess. Allt är frivilligt och man hjälper till så gott man kan med det man kan. Det enda vi kräver är att man sluter upp kring vår värdegrund som är demokratisk och tar ställning mot sexism och rasism. FINNS DET NÅGON SOM SKULLE FÖRVÄGRAS ETT MEDLEMSKAP? OM AUGUST STRINDBERG LEVDE NU OCH SKULLE ANSÖKA OM MEDLEMSKAP I NYA AKADEMIEN, SKULLE HAN FÅ BLI MEDLEM DÅ? Alexandra: En hypotetisk fråga men vi tar avstånd från misogyni och misantropi bland våra medlemmar. De som är med delar vår värdegrund och vill stå upp för alla människors lika rättigheter och friheter. Enligt er hemsida ska det nya litteraturpriset delas ut till “a writer of literary fiction who within the reader has entered the story of mankind into the world”. Vad innebär det? Ann: Att författaren genom sina berättelser bjuder in läsaren att förstå hens bakgrund och kultur, men också våra gemensamma likheter som människor: våra existentiella, sociala och politiska förutsättningar. Att författaren genom att dela med sig får oss att förstå lite mer om världen och om oss själva. Att författaren gör så att vi kan identifiera oss med en berättelse där vi från början inte känner igen oss. Alexandra: Det vi säger. I sann Alfred Nobel-anda. NI LÅTER BIBLIOTEKARIER NOMINERA KANDIDATER, ALLMÄNHETEN RÖSTA OCH EN JURYGRUPP BESTÅENDE AV FYRA PERSONER VARAV ENDAST EN ÄR MEDLEM I DEN NYA AKADEMIEN UTSE PRISTAGAREN. KAN MAN SÄGA ATT NYA AKADEMIEN DELAR UT DETTA LITTERATURPRIS, NÄR PRISPROCESSEN ÖVERLÅTS TILL UTOMSTÅENDE? Ann: Att expertjuryn står utanför det dagliga ideella arbetet i Nya Akademien är en försäkran om icke-jäv. Jurymedlemmarna ska vara fristående och koncentrera sig på läsningen. Så jobbar ju många juryer, t ex Augustjuryn där ledamöterna av juryn inte är en del av Augustadministrationen. PÅ HEMSIDAN STÅR DET ATT “LITERATURE SHOULD BE ASSOCIATED WITH DEMOCRACY, OPENNESS, EMPATHY AND RESPECT”. HUR GÖR NI FÖR ATT ETABLERA DENNA ASSOCIATION? ANVÄNDS DETTA SOM KRITERIER I NOMINERING OCH KORANDE AV FÖRFATTARE? Alexandra: Detta är inte kriterier för priset men vi anser att litteraturen ska vara öppen, tillgänglig och demokratisk. Litteraturen ska vara inkluderande och rymma mångfald. Det fria ordet ska inte vara ett privilegium för de bemedlade blott eller gynna ett kön, en klass, en kultur – enkelt uttryckt. NYA AKADEMIEN HAR KRITISERATS FÖR ATT EN STOR ANDEL AV DE NOMINERADE TILL DET INTERNATIONELLA LITTERATURPRISET ÄR NORDAMERIKANER OCH SVENSKAR. HUR SER NI PÅ DET? Ann: Först måste jag säga att jag är förvånad över att de som kritiserar de svenska författarna tvärtom inte är stolta över det intresse som svenska författare röner. Det här kan också bidra till att svenska författare i sin tur blir uppmärksammande i utlandet, en sorts omvänd internationalitet. Men nota bene, detta är läsarnas pris, speglat genom svenska bibliotekarierna och det ligger i sakens natur att de är nära den svenska och anglosaxiska litteraturen. Med detta pris, som drivs helt ideellt, prövar vi en ny modell. Det finns många andra litterära priser utgivna av etablerade föreningar och skattefinansierade institutioner som täcker in minoriteter och mindre språkområden. Vårt mål är att skapa en plattform som delar med sig av bra böcker och intressanta idéer, som kan läsas och diskuteras och delas – en demokratisering av litteraturspridandet, om man så vill. Att Nordamerika har många författare med på listan är inte konstigt. Det är en stor kontinent som även inbegriper områden som Kanada t ex. Sedan är det många författare eller författares förfäder som har flytt, migrerat eller bara tillfälligt bytt land (ofta från franska eller engelska kolonier) till USA. Det är också detta som gör berättelserna så dynamiska, mångfacetterade och lätta att ta till sig för alla som inte känner till författarens hemland eller kultur. Jämför t ex med Nobelspristagaren V.S. Naipaul, den i modern tid kanske störste skildraren av det postkoloniala arvet. Han bosatte sig ju i England redan vid 18 års ålder men räknas ändå ofta som en författare från Indien och Trinidad. Jag tänker så här, att var man bor idag – just för tillfället – är kanske inte längre så intressant i vår globaliserade värld. APROPÅ KRITIK! AV DEN KRITIK NI HITTILLS FÅTT: VILKEN ÄR KNASIGAST? FINNS DET NÅGON KRITIK NI KAN HÅLLA MED OM? Alexandra: En del av kritiken blickar bakåt och andas visst klassförakt. Underskattningen av bibliotekarierna och läsare runtom i världen är bara sorglig. PÅ ER HEMSIDA SKRIVER NI ATT “LITERATURE BECOMES THE COUNTERFORCE OF OPPRESSION” MENAR NI ATT DET ÄR NÅGOT LITTERATUREN ÄR, ELLER NÅGOT DE VILL FÅ DEN ATT BLI? BETRAKTAR NI PRISUTDELNINGEN SOM EN POLITISK HANDLING? Alexandra: Berättelserna, historierna, inblickarna i andras liv, kulturer, traditioner, förtryck och kamp bidrar till att bredda förståelsen och bygger broar mellan människor. Vi vill vara med och bryta tystnader och tabun och ge litteraturen den plats den förtjänar. Men detta initiativ är partipolitiskt obundet även om allt vi människor gör och inte gör är politiskt. HAR NI NÅGON FAVORIT BLAND DE NOMINERADE? Alexandra: Flera faktiskt men kan tyvärr inte uttala mig om specifika namn. Jag har röstat som alla andra 31 200 personer men har inget med nomineringar eller juryn att göra. Jag är bara en författare, journalist, litteraturälskare och människorättskämpe som värnar om berättande, skrivande och läsande. Och Sverige som ett föredöme i jämställdhet. … Det är spännande att följa denna akademi, särskilt med tanke på hur den experimenterar med nya metoder och målgrupper. Men givet de fundamentala skillnaderna mellan Svenska Akademien och Nya Akademien vad gäller syfte, värderingar och tillvägagångssätt är det underligt att Nya Akademien menar att de ska fylla luckan efter Nobelpriset i litteratur, och att det till råga på är deras främsta syfte. Nya Akademien verkar det finnas efterfrågan på, men efterfrågar Nya Akademien verkligen luckan den gör anspråk på att fylla? Det uttalade syftet att “säkerställa att ett internationellt litteraturpris delas ut 2018” och valet att schemalägga upplösningen till direkt efter prisutdelningen visar att Nya Akademien prioriterar priset framför sig själv – men kan ett pris väga tyngre än den akademi som delar ut det? För att akademien ska få ett förtroende som går utöver litteraturpriset krävs det att den existerar längre än tills prisutdelningen – att den förbinder sig till att få några år på nacken helt enkelt, i nöd och lust. Så att vi kan se hur det går. Nya Akademien påstår sig vara 100 % transparent. Men när ansvar delegeras till tusentals utomstående för att undvika jäv blir prisprocessen vag; vilka ska granskas? När uppgiften att kora en litteraturpristagare delegeras till hela världen, spelar ledamöternas litterära kompetens ingen roll. De som kritiserat Nya Akademien för att den har inredare och höjdhoppare med på listan över ledamöter tappar därmed sitt argument. Vad är en akademi, egentligen? Nya Akademien har visat sina styrkor, och internationell kulturdemokrati gillar jag skarpt. Men varför motivera sin existens med förfallet av Svenska Akademien? Varför inte gå hela vägen och låta Nya Akademien bli en helt ny akademi som delar ut sitt pris och kör sitt race – utan att snegla på vad andra gör eller inte gör med sitt? P.S. Haruki Murakami gick nyligen ut med att han önskar Nya Akademien lycka till med sitt pris, men själv inte vill ha det då han önskar undvika medieuppmärksamhet för att fokusera på sitt skrivande. I medierna lyfts detta fram som att Haruki Murakami “nobbar alternativt Nobelpris”. Frågan är om han skulle nobba det riktiga Nobelpriset också – med sitt resonemang är han hursomhelst bunden till det. Omslagsbild: Från Den Nya Akademiens websida. Foto: Den Nya Akademien Skriven av: Veronika Gustafson Previous Next

Matilda Klamas Konstnärlig ledare, regissör och dramatiker Matilda har en kandidat i teatervetenskap, läst grundläggande teaterregi vid Högskolan för scen och musik i Göteborg, Regi inom scenkonst - Samtida metoder & praktiker vid Stockholms konstnärliga högskola och dramatikskrivande vid Linnéuniversitetet. Som regissör drivs hon av dualiteter där frågor kring makt - innanförskap och utanförskap, relationen mellan det greppbara och det oformulerbara dominerar. Kontakt matilda@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER 17 apr. 2024 RÖRELSEN PÅ INKONST Ett filosofiskt spiondrama om viljan att göra skillnad inspirerat av den politiska filosofen Hannah Arendt. Spelas i Malmö på Inkonst. Läs mer 17 aug. 2023 GAMLESTADENS RÖSTER Ett verk som med humor och rapphet gestaltar Gamlestaden under 550 år . Läs mer 17 juni 2022 KONSTHALL: TEATER Världens största konsthall med en samling av readymade-konst. Ett pilotprojekt inom KreativaEuropa. Läs mer 10 okt. 2019 KONSTAKUTEN En interaktiv föreställning om skapande och kreativitet. Läs mer 28 sep. 2018 SUPPER CLUB Konst – mat – prat. En exklusiv klubb för samtalande människor. Läs mer 23 sep. 2015 SCENKONSTAKUTEN En tillfällig akutmottagning men också en scenkonstupplevelse och ett samtal med inbjudna experter. Läs mer 6 sep. 2014 GRÄNSLÖS BUSS Performancefestival på en buss där publik och artister hoppade på och av. Läs mer 7 juni 2012 DRÖMIMPRO 2012 Improvisationsföreställning byggd på publikens nattliga drömmar Läs mer 15 apr. 2011 HÄRMED FÖRKLARAR JAG KRIG MOT GUD En föreställning om fortplantning, kvinnan och Gud. Läs mer 23 sep. 2023 BOYS BOYS BOYS Denna installations- och performancehändelse leker med idén om "nattklubben" som en portal, en dörr till alternativa världar och en reva i verkligheten. Läs mer 21 jan. 2023 RÖRELSEN Ett filosofiskt spiondrama om arbete, tvivel och viljan att göra skillnad. Läs mer 11 juni 2021 ETT EGET RUM // APARTMENT Ett sökandet efter det egna rummet. Inspirerat av Virginia Woolfs Ett eget rum från 1929. Läs mer 18 feb. 2019 SCENKONSTGALAN 2019 Nationell gala för scenkonsten Läs mer 16 sep. 2017 KONSTKOLONIN EN FÖRESTÄLLNING SOM RÖR SIG I GRÄNSLANDET MELLAN TEATER, SUPPER CLUB OCH KONSTNÄRSSAMTAL Läs mer 6 sep. 2014 LILLA KÖREN 2014 Lilla Kören, en perfomancekör i barbershop-anda. Läs mer 23 aug. 2013 NUCAFÈ NuCafé - uppläsning av nyskriven dramatik Läs mer 16 maj 2012 BENVITT En skräckinspirerad föreställning om rädslor. Spelades på Cinnober teater i Göteborg. Läs mer 13 aug. 2008 DEN JAG ÄR DET ÄR JAG En föreställning om det genuina jaget. Spelades på kulturkalaset och Underjorden. Läs mer

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. < Back 1:4 – JETZT BIENNALAR Vi befinner oss i ett vardagsrum på Möllan i Malmö, under Scenkonstbiennalen. Vi pratar om hur en får med en föreställning på biennalen, om en vill spela på biennalen och så får lektioner i minglande. Teasers: - Lars Ring berättar om sitt intensiva hat. - Farnaz Arbabi ger oss överlevnadstips. - Nils Poletti om att spela för branschen. Inklippta människor: Mario Castro Sepulveda (marknadsförare Teater 23), America Vera-Zavala (dramatiker), Elin Collmo (producent, Teater Sláva), Nils Poletti (konstnärlig ledare, Turteatern), Benedikte Esperi (dansare), Johan Häggblom (inspicient, Göteborgs Stadsteater), Lars Ring (teaterkritiker, SvD), Moa Backman (dramatiker), Logi Tulinius (skådespelare), Farnaz Arbabi (konstnärlig ledare, Unga klara Previous Next 1:4 – JETZT BIENNALAR Artist Name 00:00 / 1:02:13

Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. < Back RESONANS AV SMÄRTA Matilda Klamas har sett Hemsjuka på Folkteatern i Göteborg. “UNDERSÖKANDET BÖRJAR LÅNGSAMT SÄTTA RUMMET I GUNGNING OCH SKAPAR RESONANSER AV IGENKÄNNING OCH SMÄRTA.” MATILDA KLAMAS HAR SETT HEMSJUKA PÅ FOLKTEATERN I GÖTEBORG, EN FÖRESTÄLLNING DÄR TILLHÖRIGHET SÄTTS UNDER LUPP. Vi möts av två skådespelare i ett avskalat rum. Undersökandet står i fokus och denna gången är detta undersökande rent konkret. Här ska vi närma oss personer med nostalgi, hemsjuka, förstå dem, ta del av deras smärtkoreografi och krypa under huden på dem. Det är en undersökning av vår samtid, av geografisk, ideologisk och social hemlöshet där frågor kring tillhörighet och trygghet är det som dominerar. Skådespelarna är sig själva fast i en förhöjd form, de är undersökarna som efter närmanden blir de personer de undersöker. Eller snarare går in i de personerna. Spelet präglas av närvaro och en utsökt intimitet. Sandra Medina och Rasmus Lindgrenlyckas med små medel, som tonen i rösterna, och med små gester skapa ett rum av tillit och vi kommer riktigt nära. Deras grundliga undersökande börjar långsamt sätta rummet i gungning och skapar resonanser av igenkänning och smärta. “Det här kommer bli tråkigt” säger Sandra Medina i början av spelet och det stämmer, men inte tråkigt som på en långtråkigt sätt utan tråkigt som i att de gräver sig in och sätter känslomässiga spår som jag måsta deala med. Vilket kan vara en betungande uppgift. På golvet läggs en rad av personakter ut och under föreställningen får vi lära känna dessa personer genom deras liv och deras smärtor. Det är bland annat en soldat från förr som fått sitt hjärta att ta ny form och blöda svartblod av hemlängtan, en flicka som förlorat sin morfar och saknar allt som förändras och en ung kvinna som inte känner hemhörighet i sitt land och det sätter sig som en smärta i axeln och att hon fastnar i rörelser. Undersökningens struktur är utmärkt för att nässla in oss och få oss att börja känna med karaktärerna. Vi närmar oss med enkla medel, som lukt och rörelser, tills gestaltningen sätter igång och vi får en klump i magen. För hemsjuka handlar inte bara om hemlängtan utan också om den sociala hemlösheten, vilket vi alla mer eller mindre bidrar till. Vilka är det vi inte bjuder in till middagen? Vem på jobbet “klickar” ingen med? En av de starkaste scenerna är när skådespelarna experimenterar kring beteenden som får dem att uppleva otrygghet. Sandra Medina ber Rasmus Lindgren att vara närvarande men ignorera henne när hon pratar och visa ointresse och avstängdhet, innan experimentet är igång har Rasmus redan börjat och den kylan han utstrålar sätter sig i hela rummet. Det är inte bara hans handling och hennes reaktion som skapar smärta och igenkänning utan också igenkänningen i beteendet, när senast gjorde jag så? När jag kommer ut från salongen sitter rörelserna kvar. Känslan av att behöva sucka och kvida, för detta är en sann ögonöppnare av hur människor mår i ens direkta närhet men också i ett globalt perspektiv. Det är synd om människorna. HEMSJUKA – ETT SCENKONSTVERK FÖR ALLA SOM NÅGONSIN LÄNGTAT HEM Av och med: Rasmus Lindgren och Sandra Medina Regi och processledning: Rasmus Lindgren Text och research: Gabriela Pichler, Rasmus Lindgren och Sandra Medina Scenografi och kostymdesign: Linda Wallgren Ljusdesign: Bella Oldenqvist Ljuddesign: Robin Auoja Föreställningen spelades på Folkteatern Göteborg, 17 – 18 april kl 18.30 Bild i bannern: Rasmus Lindgren och Sandra Medina. Foto: Lina Ikse Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. < Back FÅNGEN I FANTASIN Intervju med regissören Max Bolotin om kärlek, relationer och makt. KASTRATETS ANDRA FÖRESTÄLLNING NÅGONSIN, ANTI-LANCELOT, GÅR UPP PÅ SCEN I GÖTEBORG DEN 29 MAJ. FÖRESTÄLLNINGEN ÄR DEN ANDRA DELEN AV FRÖKENMASKINERNA DÄR DEN ROMANTISKA KÄRLEKEN SÄTTS UNDER LUPP. SCENKONSTGUIDENS SARA ÖSTEBRO DYKER NER I ETT SAMTAL MED REGISSÖREN MAX BOLOTIN OM KÄRLEK, RELATIONER, FANTASI OCH MAKT. Anti-Lancelot är berättelsen om Guinnevere, drottningen som är gift med Kung Arthur (ni vet han som drog svärdet ur den där stenen), och om Lancelot – Guinneveres riddare, som i Kastratets händer blivit till riddarpojken med liljevit stjärt, drottningens kärleksintresse och erotiska fantasi. Men innan vi går in mer på berättelsen om Guinnevere så tar vi en annan berättelse. Jag bad Max Bolotin, en av de konstnärliga ledarna för Kastratet, och textförfattare och regissör för aktuella Anti-Lancelot, att berätta berättelsen om Kastratet. Det slående namnet kommer från en teatergrupp som bildades på Teaterhögskolan i Malmö någon gång runt 2009. I gruppen ingick just Daniel Nyström (skådespelare i del ett av Frökenmaskinerna, I love Transylvania) och Caroline Söderström (skådespelare i Anti-Lancelot), och några till som just nu inte är en del av denna berättelse. Gruppen övergav sedan namnet för ett annat, Kastratet blev ledigt och Max såg sin chans. “Jag har alltid tänkt att det namnet, det ska jag använda till något.” Vi hoppar tillbaka till 2014 då Max precis blivit klar med texten till I love Transylvania, sitt examensarbete på ovannämnda skola, och behövde skapa ett forum för textreading. I samma veva pratade han och Sara Tuss Efrik ihop sig, båda saknade ett sammanhang, och Sara saknade en plats att experimentera med digitala uttryck på. “Då skapade vi Kastratet, i den lite brokiga form den är i nu, ett nätverk och en plattform för olika typer av konst och litteratur”. KÖTT OCH VÅLD OCH DÖD OCH BLOD Kastratets brokiga plattform används som en experimentplats och publiceringsyta för ett gäng människor från olika konstuttryck. En av Kastratets spelplatser är på webben där texter och illustrationer publiceras, en annan på scengolvet. Jag frågar Max om det finns någon gemensam tråd som går igenom alla Kastratets aktörer. “Egentligen inte. Det har inte funnits något program eller något manifest. Men allt eftersom så har vi ändå upptäckt att vi är intresserade av teatralitet på olika sätt, även i det som ligger utanför den rena teaterverksamheten. Vi är intresserade av dramatik, helt enkelt. Det finns någon typ röd tråd ändå i det vi publicerat, där det finns en känsla av att hellre ta i för mycket än för lite, hellre för tillgjort än för formbundet och svalt. Vi har en dragning åt det groteska, det överdramatiska och kött och våld och död och blod.” ANTI-LANCELOT Tillbaka till berättelsen om Guinnevere och riddarpojken. Anti-Lancelot är del två av Kastratets serie Frökenmaskinerna. Del ett var I love Transylvania som spelades på Teater Trixter hösten 2015. Båda är monologer om hövisk kärlek, begär och makt. Har en sett del ett kommer du kunna känna igen dig. “Det finns en del “call-backs” i texten som man kanske kommer känna igen om man har sett den tidigare”. I föreställningen Anti-Lancelot står Guinnevere i centrum, och relationen mellan henne och hennes riddare – ett nät av BDSM-erotik, fantasi och hennes val mellan två sorters makt, makten hon har över riddarpojken som får honom att underkasta sig, och den världsliga makten, statusen hon får av att vara drottning. “Det finns också en bitterhet hos Guinnevere över att hon inte fått makten själv, utan att den har givits till kung Arthur istället, som hon är gift med. I föreställningen ställs frågan om är det möjligt att förebrå honom för att han bara tog makten när han lyckades dra svärdet ur stenen och alla bestämde sig för att han skulle vara kung bara för det? Kan man förebrå honom för att han tog emot den makten? Så det är en källa till bitterhet i Guinneveres liv, även om hon har en stor förståelse för det”. SANNINGEN Vårt samtal svänger här in på ämnet relationer, och fantasier en har om sina kärlekspartners, något som monologerna också undersöker. “Det är omöjligt att vilja samma sak i en relation”, menar Max, “Det är alltid i någon mån en konstruktion, en fiktion. Vi kan aldrig veta hela sanningen om varandra, eller om oss själva egentligen, och därför är vi på något sätt dömda att hålla på med fiktioner och fantasier när vi relaterar till varandra.” En insikt som kan låta mörk och tung, så jag frågar Max om han också ser att detta står i motsats till vår lycka. “Nej, tvärtom”, svarar Max, “så kanske man måste acceptera att det är så för att kunna bli lycklig”, men brister snabbt ut i skratt. “En jättesvår fråga, jag vet absolut inte hur en blir lycklig!”. Huvudpersonerna i Frökenmaskinernas båda monologer har inget som helst intresse av denna insikt, eller vilja att se att personen de åtrår skulle ha en egen vilja och eget motiv till relationen, något som skapar problem när verkligheten inte verkar vara så som de själva målat upp den. “Nollpunkterna i båda pjäserna är att där människor inte lyckas leva upp till varandras fantasier, så tar våld vid. Det handlar om faran att fastna, att bli fången i någon annans fantasi. Det finns ögonblick i både pjäserna där huvudpersonen plötsligt bestämmer sig för, eller inser, att den personen de älskar, och som de tror är deras ideal, är det totalt motsatta, ett monster.” Kastratet #2 ANTI-LANCELOT Spelas vid tre tillfällen: 29 maj, 30 maj & 5 juni Teater Trixter, Göteborg Text & regi: Max Bolotin På scen: Caroline Söderström Omslagsbild: Caroline Söderström i Anti-Lancelot. Foto: Ina Marie Winther Åshaug. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Äntligen är avsnitt 9 här och det är fullspäckad med Baaderdans och ett teatersnack med den spännande och alltid aktuelle Tobias Brandin. Som vanligt är den fina Flocken som spelar. < Back AVSNITT 9 – BAADER, BRANDIN OCH BRECHT Äntligen är avsnitt 9 här och det är fullspäckad med Baaderdans och ett teatersnack med den spännande och alltid aktuelle Tobias Brandin. Som vanligt är den fina Flocken som spelar. Previous Next AVSNITT 9 – BAADER, BRANDIN OCH BRECHT Artist Name 00:00 / 37:31

Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. < Back MED LIMMET SOM VAPEN Julia Hagström har sett Limmerskan och the glue movement – ett laboratorium för lim-experiment och andra former av poesi bakom nerdragna persienner på Malmö Dockteater. “EN ENSAM GERILLASOLDAT FRÅN THE GLUEUNIVERSE MED LIMMET SOM VAPEN.”JULIA HAGSTRÖM HAR SETT LIMMERSKAN OCH THE GLUE MOVEMENT – ETT LABORATORIUM FÖR LIM-EXPERIMENT OCH ANDRA FORMER AV POESI BAKOM NERDRAGNA PERSIENNER PÅ MALMÖ DOCKTEATER. ”Limmerskan är ett tidsfördriv, en flykt, en lek, en längtan, en livlina, en möjlighet till ett annat varande”. Så beskriver upphovsmakerskan, skådespelaren och konstnären Ellen Norlund, sitt alter-ego: Limmerskan. Det är en slags bisarr sägen jag har bevittnat på Malmö Dockteater. ”En föreställning, en installation, ett fanzine, ett rum för sökandet efter de förlorande delarna och närstudier av stelnande limbubblor”, som den beskrivs i pamfletten jag får i entrén. En aria utan ackompanjemang inleder föreställningen. Efterföljande är ett fysiskt och metaforiskt kollage i berättelseform i mixed media-format. Det är ett skickligt hanterande av ljud, ljus och bild som skapar en surrealistisk resa i ett undermedvetet landskap. En detaljrik och poetisk (mar)dröms-värld. Norlund beskriver i pamfletten hur Limmerskan kom till i samband med en tid full av sorg och rådlöshet. Hon försökte dra sig till minnes de situationer då hon senast känt sig hel och närvarande, i kontakt med sin omvärld. Ett minne från mellanstadiet var det första hon kom att tänka på – minnet av pysslandet med RX-lim. Bakom stundom svart som barnslig humor, finns en självklar skörhet hos Limmerskan – ”Dotter till de tiotusen Limmerskorna”. Föreställningen är genomgående präglad av en mångbottnad sorgsenhet och melankoli. Porträtten på Limmerskan påminner mig om de på Lydia Hearst som kidnappades av Symbiotiska befrielsearmén på 70-talet. Med en oresonlighet i blicken och RX-flaskan i handen, är hon som en ensam (något autistisk), gerillasoldat från The Glueuniverse med limmet som vapen. I pamfletten beskrivs Limmerskan som ”ett skugg-jag som skapat sitt eget universum där hon relaterar allt till lim och lagning.” Ett experimenterande med ”lim som material och lagning som livs-strategi.” Rummet i dockteaterns lokaler är i sig en installation indelat i olika sektioner. I en del finns lappar och dokument med kryptiska små budskap, anteckningar och olika slags utdrag uppsatta på väggarna. Där hänger också hörlurar som spelar en slags bakgrundsmusik till texterna och bilderna. Krossade och trasiga objekt som lagats med lim ligger utspridda i hela rummet. Under åskådarplatserna finns tre krypin där man hittar Limmerskans anteckningsböcker och fanzines. Även här finns hörlurar man kan lyssna på musik i. Norlund beskriver verket som en närstudie i ensamhet, självvald som ofrivillig. ”Ett alternativt ihopsättande av den inre och den yttre verkligheten”. Omslagsfoto: Gabriel Flores Jair Skriven av: Julia Hagström Previous Next