Här kommer en go sommarbit till er! Vi pitchar varför vi ska bli nya konstnärliga ledare på Stockholms stadsteater, tar upp den galna kvinnan i sekelskiftespjäserna och lyssnar till unisont prat på Folkteater i Göteborg. < Back AVSNITT 32: NÄSFLÖJT OCH HONUNGSSHOTS Här kommer en go sommarbit till er! Vi pitchar varför vi ska bli nya konstnärliga ledare på Stockholms stadsteater, tar upp den galna kvinnan i sekelskiftespjäserna och lyssnar till unisont prat på Folkteater i Göteborg. Previous Next AVSNITT 32: NÄSFLÖJT OCH HONUNGSSHOTS Artist Name 00:00 / 41:08

Vi bor i Berlin och tänker givetvis på Brecht. < Back AVSNITT 4 – ABSURDITETER, LJUDKONST OCH BRECHT PÅ TUNNELBANAN Vi bor i Berlin och tänker givetvis på Brecht. Previous Next AVSNITT 4 – ABSURDITETER, LJUDKONST OCH BRECHT PÅ TUNNELBANAN Artist Name 00:00 / 53:47

Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. < Back INTENSIVKURS I SINNLIGT LÄRANDE Sara Östebro har tagit del av Sisters Academy i Malmö. Att packa ner i väskan: Vit tandborste, svarta eller vita gymkläder, svarta strumpor, svarta skor, svarta byxor och/eller kjol, klänning, shorts, en vit tank-top vi kan stampa på. Packa dina tillhörigheter i en gammal resväska. Var klädd i svart och/eller vitt när du anländer. Denna information kommer i antagningsbrevet jag får när min plats på Sisters Academy är bokad. Min tanke går direkt till uppmaningen de nya adepterna till en annan slags skola får, packlistan från Fight Club: “Two pairs of black shirts, two pairs of black pants, $300 of personal burial money”. Men ingen övrig likhet kan hittas här, upplevelsen jag är på väg att stiga in i är långt ifrån manlig aggression och våldsdyrkan. Under 3 veckor förvandlas Inkonst i Malmö till Sisters Academy, en sinnlig internatskola. Under dygnets alla timmar rör sig här minst 25 performativa lärare, konstnärer i residens, forskare och upp till 30 elever. Här ska jag söka efter mitt poetiska jag och undersöka ett sinnligt och poetiskt lärande, ett alternativt sätt att söka och finna kunskap. Jag skriver in mig som elev i, minst, ett dygn. När jag kliver innanför internatets dörrar får jag direkt en ögonbindel och från en sekund till en annan så befinner jag mig plötsligt i en radikalt annan miljö än på Möllan där jag nyss var. När jag skriver in mig får jag frågan om hur jag känner mig just nu. “A bit lost”, svarar jag och blir förvånad över att svaret kom så plötsligt, och vad jag egentligen själv menade med det. Men jag hinner inte fundera mer kring det. Jag förs istället vidare, blir ombedd att ta av mig skorna. Efter att ha fått känna mjuk fuskpäls mot mina fötter, hållit hand med okända människor och varit del av en ljudtunnel tillsammans med andra nyinskrivna elever så åker ögonbindeln av. Jag får byta om, lämna ifrån mig min mobil, får mitt studiematerial och är redo att ta mig an undervisningen. Av The Octopus blir jag hänvisad till The Wonderer, och på mossa och bland vissna löv snackar jag om kroppsliga minnen och spelar ping-pong med en fågelfjäder (svårt att beskriva i detalj). Jag kommer på mig själv med att halvt forcera fram minnen när vi tillsammans ska måla en karta över våra känsloliv. Jag strör på lite extra, allt för att det ska bli en bättre historia. Jag känner ett ansvar för situationen, kanske för att jag själv ska bli nöjd. Jag vill gärna fylla den suggestiva miljön med lika drömskt innehåll. Jag slås över hur snyggt det är, för det är det. Jäkligt snygg. Människorna rör sig på ett speciellt sätt, medvetna om andras blickar. Sensuellt, uttänkt, kraftfullt. Efter ett tag börjar jag själv röra mig så. Jag vill passa in, jag blir till en del av de kroppar som skapar denna miljö. Mina tankar går till nån dokumentär jag sett om performancekonstnären Marina Abramovics “performance-läger” där hon utsätter sina “lärljungar” för prövningar och övningar som ska göra dem redo att utföra hennes verk. En performance-skola. Och även här finns mästare och aspiranter, internatet har sina egna hierarkier där lärarna omges av mystik och vördnad (en av eleverna viskar till mig att det känns som att vara elev på Hogwarts). Möjligheten för omstrukturering finns dock, och gränserna mellan lärare och elever är flytande. Elever kan bli lärare och lärarna är i omgångar elever. Människorna jag möter här inne är mjuka och varma, och vi som är elever tyr oss till varandra för trygghet och bekräftelse. Vi är öppna för varandra, ler vänligt, ställer personliga frågor utan att skämmas och svarar lika ohämmat. Det är fint. En av mina studiekamrater säger att det är en fristad, och jag nickar. Sisters Academy undersöker vad som sker om vi sätter det sinnliga och det estetiska i främsta rummet, och är ett försök till att på sikt göra det mer tillåtet att hänge sig åt utforskande som detta. Att höja statusen på de sinnliga och poetiska upplevelserna. Projektet är startat av Sisters Hope, en dansk performancegrupp som specialiserat sig på radikala interventioner och uppslukande performancehändelser. Det är tydligt uttalat att Sisters Academy inte på något sätt är en utopi, vilket är viktigt att poängtera. “In a future society arising from a post-economical and ecological crisis, the world as we know it is no more. But The Sister and her staff have planted a seed of hope and opened Sisters Academy – a school in a world and society where the sensuous and poetic mode of being is at the center of all action and interaction.” – Från beskrivningen av Sisters Academy på Inkonsts webbplats Jag pendlar många gånger under min vistelse mellan rastlöshet och avslappning, uttråkan och sinnesro. Och det är väl helt okej. I mina rastlösa perioder blir jag frustrerad över att innehållet känns pseudo-filosofiskt, inte grundat. Jag saknar det kritiska samtalet, jag saknar brännande diskussioner och dilemman. Känner mig ibland obehagligt avdomnad. Vid ett tillfälle fnyser jag för mig själv och tänker att det hela förlöjligar den konstnärliga processen. Nej, alla är inte konstnärer och konst kommer inte till genom att “bara göra”. Men jag slår bort tanken och funderar istället på varför jag känner så – var kommer den tanken ifrån? Vad är jag rädd för? Vid middagsbordet sitter vi småputtrandes, mestadels i tystnad. Jag hade önskat en riktning eller frågeställning som hade fått oss att reflektera tillsammans om kunskapsproduktion och maktrelationer. Miljön skapar möjligheter för det då den omkullkastar vardagens invanda tankebanor och öppnar oss deltagare för varandra. Det är i sig en god grund för förändring och reflektion. Men det blir mest småtrevligt och jakande. Så här efteråt så tänker jag att ansvaret såklart också låg på mig. Vid ett flertal tillfällen gör vi gemensamma tillits- och ansvarsövningar. Jag tänker på vilken stor roll dessa och liknande övningar spelat i mitt liv, på vikten av att mötas på detta sätt, att våga känna tillit, att känna av en grupps gemensamma andning och intention, att slipa på uppmärksamheten. Jag tänker på hur viktigt det är med de estetiska ämnena, och blir frustrerad när jag tänker på hur det steg för steg prioriteras bort i undervisningen. Vi sover i våningssängar i sovsal. Jag somnar innan jag vet ordet av och jag vaknar dagen därpå av en artificiell soluppgång med tillhörande fågelkvitter. När det är tid för mig att lämna Sisters Academy så är jag redo. Jag får frågan från en annan elev om jag hittat mitt poetiska jag. Jag svarar att jag inte vet. Jag är splittrad mellan min längtan ut, men jag är nyfiken på hur internatet kommer förändras under tid. Jag vill ut, ut, ut men önskar att jag då och då kunde kika in genom nyckelhålet. Upplevelsen fick mig att sakta ner, pausa och rensa. Att höja min uppmärksamhet på omgivningen. Som ett spa för en lätt uppstissad kulturarbetare. Och att det är ett ambitiöst och ytterst intressant projekt går det inte att hymla om. När jag tar mig mot Malmö central för att ta tåget hem så störtregnar det, men jag bryr mig inte så mycket. Är lugn i stegen. Köper en kaffe, sätter mig ner och stirrar länge på ett gäng kajor som letar brödsmulor vid tågrälsen. Jag sover hela vägen till Göteborg. Internatskolan Sisters Academy är steg ett i ett större projekt. Våren 2016 kommer steg 2, “The Takeover”, ske då The Sister med personal tar över en gymnasieskola i Malmö där de tillsammans med skolans lärare och elever ska undersöka en poetisk kunskapsinlärning. Ska bli spännande att följa utvecklingen. Sisters Academy är öppet till och med 20/9. Under perioden anordnas även konserter och seminarium som är öppna för allmänheten (alltså även om du inte är inskriven som elev). Konstnärlig ledare och koncept: Gry Worre Hallberg Project Management: Pia Paglialunga, Hanna Ostrowski. Leadership board: Ann Wallberg, Gry Worre Hallberg, Pia Paglialunga. Omslagsfoto: Diana Lindhardt. Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Vi diskuterar konst vs. underhållning med den alltid så briljanta Julia Dufvenius. Hon berättar om första gången hon lämnade en biograf i protest och om hur det är att snacka genus på Dramaten. < Back 3:2 – KONST VS. UNDERHÅLLNING Vi diskuterar konst vs. underhållning med den alltid så briljanta Julia Dufvenius. Hon berättar om första gången hon lämnade en biograf i protest och om hur det är att snacka genus på Dramaten. Vi bjuder på våra värsta fördomar om underhållningspubliken och avslöjar också hur våra hemliga konstnärsidentiteter skulle se ut. Gäst: Julia Dufvenius (skådespelare, poddmakare och allmänt kreativ person). Previous Next 3:2 – KONST VS. UNDERHÅLLNING Artist Name 00:00 / 1:14:55

Vi ser på foppatofflor med bling bling på GEST, ser oss själva i spegeln på Backa teater, får ett skämtsamt kvitto och pratar om politisk teater i Ungern. Gäst: Sarah Melin < Back AVSNITT 29: LÄKEROLASK OCH FÅGELKVITTER Vi ser på foppatofflor med bling bling på GEST, ser oss själva i spegeln på Backa teater, får ett skämtsamt kvitto och pratar om politisk teater i Ungern. Gäst: Sarah Melin Previous Next AVSNITT 29: LÄKEROLASK OCH FÅGELKVITTER Artist Name 00:00 / 52:37

Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. < Back MED HJÄRTAT I KULTURPOLITIKEN Vad gör en kulturpolitiker? Matilda Klamas travade in i stadshuset och träffade Mariya Voyvodova, ordförande i kulturnämnden, för att finna svar. Block: Kulturens gräsrötter, #3 VAD GÖR EN KULTURPOLITIKER? MATILDA KLAMAS TRAVADE IN I STADSHUSET OCH TRÄFFADE MARIYA VOYVODOVA, ORDFÖRANDE I KULTURNÄMNDEN, FÖR ATT FINNA SVAR. Jag kliver in i Göteborgs K-märkta stadshus för att träffa Mariya Voyvodova (S) som tillträdde som kulturpolitiker efter valet 2014. Innan dess hade hon varit stadssekreterare för socialdemokraterna i kommunstyrelsen och jobbat mycket med stadsutvecklingsfrågor och miljöfrågor. Intresset för kulturpolitiken var dock inget nytt utan något som alltid funnits där. “Det kanske har att göra med min bakgrund. Jag har ju dansat balett i Bulgarien i många år” berättar Mariya. Intrycket av träpanelen slår mot mig när vi går upp för dom många och låga trätrappstegen medan Mariya berättar om arkitekturstudenter som brukar komma på studiebesök för att kolla in byggnaden. Och visst ger miljön ett vackert och smäckert intryck. En härlig arbetsplats tänker jag och undrar varför jag inte har varit här tidigare. Inte heller har jag funderat så mycket på vilka som är kulturpolitiker och vad de faktiskt gör även om jag har gott om åsikter om kulturpolitik. En lucka jag har klivit in i stadshuset för att råda bot på. Som kulturpolitiker är Mariya ordförande i Kulturnämnden i Göteborg och kulturkommunalråd, Arbetet i kulturnämnden innebär ett gäng intressanta uppdrag, allt från att dela ut kulturstöd och stipendier till att verkställa stadens kulturprogram. Stadens kulturprogram är något Mariya är extra stolt över och i januari ställde sig kulturnämnden bakom konkreta handlingsplaner för hur kulturprogrammet ska sättas i verket. Precis som programmet är handlingsplanerna uppdelade i tre olika områden, kulturpolitik, konstpolitik och kulturplanering. Det märks att Mariya har jobbat med stadsutveckling när hon nu slår ett slag för hur viktig kulturens roll är i stadsbilden och utvecklandet av staden. “Kultur och konstperspektiviet måste komma in tidigt i planeringsprocessen. Det jobbar jag stenhårt med”, säger Mariya. I stadsutvecklingstanken ingår också planeringen av kulturhus, något som också ligger inom Mariyas tjänst, och där tycker hon att det gärna får tänkas utanför boxen – då ett kulturhus kan vara mycket mer än ett fysiskt hus. Jag nickar instämmande och ser den där dynamiska ytan som jag drömmer om, kanske ett pop-up-kulturhus som absorberar olika ytor efter behov eller varför inte ett kulturhus på hjul… En nyhet för mig är att staden jobbar med en 1%-regel, det innebär att 1% av det som läggs på bygga ut staden ska läggas på konstnärlig gestaltning och utsmyckning. Bland annat pågår det ett stort konstprogram i samband med västlänken där kulturnämnden också är involverad, vilket Mariya tycker är ett mycket spännande arbete. De flesta i kulturnämnden är fritidspolitiker, dock inte Mariya som med sin post som kulturkommunalråd kan ägna 100% av sitt uppdrag åt kulturpolitiken. Nämnden träffas en gång i månaden och mötena är offentliga, de första 30 minuterna är också vikta för besökarnas frågor till nämnden. Ett utmärkt sätt att påverka tänker jag och undrar hur hon tycker att en ska gå tillväga om en har en punkt en vill driva. “Ta kontakt med kulturnämndens politiker, sen beror det ju vad det är för något.” kommenterar hon. Mariya påpekar också att det är viktigt att blicka till andra grupper som kanske är mer resursstarka som till exempel näringslivet och inte bara rikta in sig mot politiken. En av de viktigaste frågorna enligt Mariya är att kunna stödja det växande kulturlivet. Att ge aktörerna möjlighet att visa upp kreativiteten och sprängkraften som finns inom scenkonsten. Men även här behöver fler grupper involveras “Det är viktigt att få med alla parter av samhället, inte bara kulturinstitutionerna och det fria kulturlivet utan att också få med näringslivet och fastighetsägarna. De behöver också förstå vikten av kultur och konst för staden vi bygger för framtiden.” Även tankarna kring kulturprogrammet går i linje med att kultur är något som angår alla. Kulturprogrammet är stadens kulturprogram och inte kulturnämndens, programmet ska vara en angelägenhet för alla kommunala bolag och nämnder, påpekar Mariya. Förutom 1%-regeln deltar Kulturnämnden i Göteborgs Stads satsning “Ett jämlikt Göteborg”, ett begrepp som ska innefatta hela tanken om staden och där måste kultur och konst vara en naturlig del. “Det får inte ses som ett område vid sidan av utan måste ses som en del av jämlikt Göteborg. Kultur och konst ska bidra till att jämna ut skillnaderna vi har i vårt samhälle och bidra till en bättre hälsa.” Att kultur och konst har en självklar och viktig roll i ett samhälle är för mig givet, ändå är det få punkter och områden inom kulturen som lagstiftade. När jag frågar Mariya om hon önskar mer lagstiftad kultur svarar hon kort och gott – JA! och genast tar hon upp ett exempel: “Jag tror alla partier är tämligen överens att kulturskolan är enormt bra för Sverige. Kulturskolan är inte lagstiftad och ibland när man tittar på sin budget i en stadsdelsnämnd och inte kan inte skära ner äldreomsorg och socialtjänst, då blickar man mot kultur och fritid därför att det inte är lagstiftat. Jag önskar att mer verksamheter inom kultur och fritid blev lagstiftat och blev en del av kärnverksamheten i stadsdelsnämnderna. ” Efter en timmes samtal glider jag ner för de små trätrappstegen. Nu något mer upplyst om en kulturpolitikers arbete och än mer sugen på att börja påverka och göra skillnad. Foto: Lena Dahlström Skriven av: Matilda Klamas Previous Next

Vi frågar oss, är det okej att ha med djur i föreställningar och på film? Hur skådespelartränar man ett djur? Hur är det att spela mot ett djur? < Back 2:3 – DJUR I KULTUR Vi frågar oss, är det okej att ha med djur i föreställningar och på film? Hur skådespelartränar man ett djur? Hur är det att spela mot ett djur? Teasers: - Storyn om anden som tog serien Cleo till filmfestivalen i Cannes. - Cirkus Brazil Jack slår hål på våra cirkusfördomar. - Sara frågar sin katt om hon har skådespelardrömmar. - Vi skapar den nya trenden som kommer att ersätta karaoke. Inklippta djur: Emelie Wallberg (skådespelare Uppsala Stadsteater), Moa Richter (Djurens rätt), Anne-Lie Arrefelt (Filmdjur), Trolle Rhodin (cirkus brazil jack) och katten Esther. Previous Next 2:3 – DJUR I KULTUR Artist Name 00:00 / 1:11:26

Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. < Back 5:1 – KÄNDISJAKT Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Det blir kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Scenkonstpodden befinner sig återigen på olika kontinenter! Två tredjedelar i staterna och en i kalla GBG. Vad snackar en då om? Jo men pressbilder så klart, och vilket land som är bäst på att leverera dem! Och så annat mustigt, så som kändisjakter, att svika sitt yngre jag och att dodga trumpister. Previous Next 5:1 – KÄNDISJAKT Artist Name 00:00 / 1:04:05

Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. < Back 2:4 – VI TALAR UT! Vi sammanfattar året, ger julklappar och har en confession to make. Teasers: - Påven får mens i julklapp! - Stina Oscarson blir ny stadsminister - Suzanne Reuter skickar en julhälsning Inklippta människor: Suzanne Reuter (skådespelare), Stina Oscarson (regissör) + random "kulturmän". Previous Next 2:4 – VI TALAR UT! Artist Name 00:00 / 1:09:10

Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. < Back EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL EN NEDLAGD FESTIVAL Amelie Svenstedt har upplevt sitt första år på Gagnef, som också är det sista. Efter 17 år med musik och konst vid Dalälven läggs nu festivalen ner. “JAG KÄNNER MIG NÄSTAN OLYCKLIGT FÖRÄLSKAD OCH FÖRSÖKER STILLA MIG SJÄLV: MEN DET ÄR JU BARA EN FESTIVAL?” AMELIE SVENSTEDT HAR UPPLEVT SITT FÖRSTA ÅR PÅ GAGNEF, SOM OCKSÅ ÄR DET SISTA. EFTER 17 ÅR MED MUSIK OCH KONST VID DALÄLVEN LÄGGS NU FESTIVALEN NER. Mitt första år och Gagnefs sista – till och med jag kände vemodet komma krypande redan innan festivalen drog igång. Vad som började som en 30-årsfest för grundaren Mattias Norström och hans vänner har nu varit en konst- och musikfestival vid Dalälven i 17 år. Tusentals människor har under denna tid besökt Ängsholns Folkpark varje sommar för att uppleva musik, konst och kärlek tillsammans med kulturföreningen Skankaloss och ortsborna. Gagnef är en festival som ingen annan, och i år har den varit annorlunda på många vis. Redan i december gick man ut på festivalens Facebooksida med vad som kallades ”Nya Gagnef”. Där ett allt större fokus skulle ligga på konst, musik och natur istället för rejv, som det påstods ha blivit för mycket av. Många ställde sig kritiska till den nya inriktningen medan andra spekulerade kring ifall detta var en aktion för att skrämma bort gäster med andra prioriteringar än arrangörernas. Men, bara några veckor innan festivalens start kom ytterligare ett meddelande. Detta skulle bli festivalens sista år. Någonsin. Ingen jag känner som besökt Gagnef har kunnat beskriva vad det har varit som gjort upplevelsen så speciell. Nu sitter jag med samma svårighet att omvandla mina intryck till ord. Allt känns plötsligt så överflödigt i text, precis som om jag var nykär. För det första så är allt på Gagnef konst. Det handlar lika mycket om platsen och naturen man befinner sig i som i det tillfälliga, arrangerat för festivalens skull. Besökarna är alla jämlikar– här görs ingen skillnad på musiker som spelar på stora scener runt om i världen och lokala skejtare som vill visa upp sina senaste tricks. Närheten till naturen och öppenheten inför skapandet gör upplevelsen till något annorlunda varje dag. Redan på torsdagskvällen bjuds de tidiga gästerna på liveframträdanden från artister som GRANT och Anna von Hausswolff på Amfiteatern. Men det är i den så kallade ”Källan” som dansen håller i sig fram till klockan två. Då stängs området för kvällen och eventuella festligheter får fortsätta på campingen. På fredagen går jag till Missionen utanför området för att se Goran Hassanpours utställning. Jag möter konstnären själv vid besöket som förklarar att hans spegelkreation har tappat några bitar under gårdagens vernissage. Medan han städar upp tar jag in den luftiga salen och videoverket The Tower of Babel som nu har monterats på en hög vägg. Därefter promenerar jag runt en stund i det lummiga grannskapet innan jag beger mig till området och platån vid vattnet där den årliga Älvfloppen pågår. En simhoppstävling utan dess like med spexiga utstyrslar, två energiska cirkusdirektörer och tre bubbeldrickande domare. Många är där och hejar på, andra badar och solar. Efter att en tjej på en uppblåsbar haj har vunnit tävlingen går jag vidare till den yttre delen av området vid namn “Dalen” för att besöka ljus- och ljudföreställningen Lumière Etrange av Ragnar Grippe och Tobias G Ryhlander. I en uppbyggd träbox i skogen utmanar jag mina sinnen av ljus och ljud med en ögonbindel på. På seneftermiddagen börjar musiken pumpas ut allt högre och DJ-setet Don’t Behave it’s Reggae Rave med Axel Boman, Pedrodollar och Superpitcher engagerar många till gungande dans. Samtidigt visas en VM-match inne på Dansbanan för de sportintresserade tillsammans med fotbollsmaskoten Angela Wand. Segal Kadija Mohamed håller en uppskattad poesiläsning vid vattnet och det börjar långsamt skymma. Efter en vegetarisk pokébowl drar kvällens första spelning med det kongolesiska bandet KOKOKO igång – Amfiteatern fylls av euforiskt dansande människor till experimentella elektroniska toner. Därefter intar Jenny Wilson scenen med en skarp ljusshow och låtar från det uppmärksammade albumet It Hurts, samtidigt som det ryktas om att Cherrie är den hemliga gästen som ska framträda på Dansbanan. Men jag dansar istället vidare in i Källan, och blir kvar. När området stänger vid 03 rör vi oss ut till en tennisbana vid campingen där det bjuds på klassiker och skriksjungande människor i Tryckartältet. Det påminner om en miniversion av det populära klubbkonceptet “Natten”. Lycklig och trött går jag hem vid klockan åtta. Lördagen, den sista dagen på den sista festivalen. Jag är rätt segstartad efter gårdagens upplevelser. Som tur är arrangörerna väl medvetna om de lockande sena nätterna och den första stora händelsen på spelschemat startar först vid 13. Det är den årliga konstauktionen vid Amfiteatern som lockar, med självaste Mattias Norström som utropare. Konstverken inspekteras av eventuella köpare innan auktionen drar igång. Utgångspriserna och konsten varierar. En fantastisk handgjord vas säljs för en större summa pengar medan en tjocktröja med årets Gagnef-logga, i ironisk Guccidesign, går för cirka 1000 kronor. Mattias och hans vänner skrattar, dricker cava och berättar anekdoter om festivalen och tidigare auktioner – det ligger en viss nostalgi i luften. Jag hör en av gästerna på främre raden säga att hon är nära till gråt efter att sista verket har sålts. Sedan är dagen igång och området börjar fyllas med besökare. Jag ser kortfilmsprojektet RÖST på Dansbanan, lyssnar en stund på King Ayisoba, besöker den pågående skatetävlingen och fotar konsten inne på området. En igloo bestående av frysboxar av Michael Johansson, en hönsgård i lera och ett videoverk i ett hönshus (med en blinkning till våra moderna matvanor) utförd av Zoe Barca och Olga Pedan tillsammans med non-profit-galleriet Nomad i ryggen. Även performanceartisten Karin Victorin hinner rida in på området med en enhörning innan den stora snackisen tar vid, kvartsfinalen i VM mellan Sverige och England. Vi vinner inte matchen. Men vad gör det när Amason, med Amanda Bergman i spetsen, kommer upp på scenen efteråt och vaggar den överraskade publiken till ro i värmen. Jag gråter, utan någon annan anledning än att det är så fint, så lugnt, så självklart. Efteråt går jag och några fler ner till älven för att svalka oss till tonerna av Daniel Norgrens rispiga stämma som hörs från Amfiteaterns scen. Återigen går solen ner över Dalälven och jag vandrar hem för att göra mig redo för den långa, sista natten. För mig har det som främst lockat bland årets bokningar varit FAKA. Performance-duon från Johannesburg har jag följt en tid och musikvideon till Uyang’khumbula får mig att dansa varje gång. Nu står de framför mig på Dansbanans scen och publiken skriker, skrattar och dansar med sådan inlevelse att taket nästan lyfter. Efter den svettiga spelningen sätter jag mig vid ett bord för att andas. Mörkret har fallit över området men överallt är det fest – ljus som blinkar, olika takter från olika musikscener och kroppar som rör sig. Off The Meds spelar sista låten på Dansbanan, den mänskliga discokulan i Källan kliver ner från sitt danspodium och scenen har redan börjat monteras ner efter Ammar 808s spelning på Amfiteatern. Området stänger klockan tre. Festen fortsätter på ett sista open-air i Dalens skog långt in på morgonen… Jag pratade med någon om att det var min första gång som besökare på Gagnef och att det skulle göra mig mer öppen för allt som fanns att uppleva detta år, utan att behöva jämföra med de tidigare. Detta stämmer säkert, men jag blev också så tagen av min första upplevelse att det nu känns snopet att vi inte får dela mer tid ihop. Helt ärligt fyllde tre dagar i Gagnef mig med lycka och lugn som fortfarande sitter i. Jag känner mig nästan olyckligt förälskad och försöker stilla mig själv: Men det är ju bara en festival? Var det verkligen så bra? Den hör nog av sig till dig igen ska du se. Tack för att jag fick ta del av en liten bit paradis vid Dalälven 5-7 juli 2018. Nu går Skankaloss vidare, Gagnefborna likaså – det måste vi andra också göra. Redan i slutet av augusti arrangeras systerfestivalen PLX Tjärö för andra året i rad. Nya möjligheter för nya konstupplevelser och interaktioner skapas på andra platser i Sverige. Och precis som med kärleken får vi fler chanser. Omslagsfoto: Amelie Svenstedt Skriven av: Amelie Svenstedt Previous Next

Sara Östebro har tagit del av Begravning1, en interaktiv helkväll ägnad åt begravning och död. < Back TERAPI FÖR DÖDSRÄDDA Sara Östebro har tagit del av Begravning1, en interaktiv helkväll ägnad åt begravning och död. “EN GÅNG SKA DU VARA EN AV DEM SOM LEVAT FÖR LÄNGESEN”. SARA ÖSTEBRO HAR TAGIT DEL AV BEGRAVNING1, EN INTERAKTIV HELKVÄLL ÄGNAD ÅT BEGRAVNING OCH DÖD. Vi möts 16.45 utanför ingången till Uppsala gamla kyrkogård. Det är den 3 november och Alla helgons dag, och kyrkogården glimmar av ljus, tända av novemberkalla händer. Kyrkogården ljuder av långsamma steg i grus, varma och låga röster, vedträn som brinner i en eldkorg. Vi som är på kyrkogården idag för att ta del av Begravning1 blandas med övriga kyrkogårdsbesökare, och om det inte vore för mobilerna vi har i händerna och hörlurarna vi har i öronen så skulle det inte gå att skilja oss från de andra. Vi står och inväntar början på denna interaktiva helkväll där vi ska ägna oss åt frågor om begravning och död. Begravning1 är den sista delen i en trilogi om livets riter. Skaparna Ellen Norlund, Martina Elm och Tove Berglund har under två års tid ägnat sig åt livsriternas plats och uttryck i dagens Sverige, ett av de minst religiösa länderna i världen. Vi har tidigare kunnat läsa om trilogins första två delar här på Scenkonstguiden, Anne Vigeland levde ut sina flickdrömmar i Bröllop1 och Matilda Johansson flöt runt tyngdlöst i grupp i Dop1. GÅ HÄDAN, KNOPPA AV, GÅ BORT, GÅ RUNT HÖRNET, GÅ UR TIDEN, DÖ Mobilerna har räknat ner och vi har spridit ut oss på kyrkogården, omslutna av mörkret. Första delen av kvällen är en ljudvandring, där vi genom att röra oss låser upp ljudspår. Dikter och poetiska instruktioner blandas med information om kyrkogårdar och begravningshistoria. “Vet du att det i en grav ofta ligger kistor staplade i lager på varandra?”, “almar planterades på kyrkogårdar då de ansågs ta bort stanken av förruttnande kroppar”. Jag får ta del av korta stycken om begravning och klass, jag får lyssna till alla de synonymer vi har till begreppet ‘att dö’, “gå hädan, knoppa av, gå bort, gå runt hörnet, gå ur tiden”, jag uppmanas att kolla upp mot himlen. “Engång ska du vara en av dem som levat för längesen”. När Pär Lagerkvists dikt från diktsamlingen Aftonland läses upp mjukt i mina öron får jag gåshud och jag känner starkt där och då att Allhelgonahelgen, och traditionen att i stilla samvaro tänka på liv som funnits innan oss, är en tradition jag vill ta tillbaka till mitt liv. KBT FÖR DÖDSRÄDDA Vi rör oss gemensamt upp till Uppsala slott och Uppsala konstmuseum, och del två av kvällen inleds. Iklädda svepningsskjortor (den klädedräkt som den döde begravs i om inget annat önskemål finns) delas vi upp i grupper och får ta del av olika stationer. Stationerna ger oss olika ingångar till begravningsriten och döden, som kognitiv beteendeterapi för dödsrädda där vi närmar oss ämnet från olika håll. I momentet där vi provligger kistor pendlar jag starkt mellan obehag och fnissattacker, scener ur diverse Dracula-filmer blandas med en knut i magen när verkligheten sköljer över mig. Att ligga själv i en kista var inte det som slog hårdast (det var faktiskt förvånansvärt bekvämt), men att se min syster ligga i kistan bredvid mig var jobbigare än vad jag trodde det skulle vara. I en annan station möter vi begravningsentreprenören Emilie Tingström som berättar om sitt arbete och hur hon ser att många idag är är fjärmade från döden, och hur vi vill få döden och avskedet att passa in i våra tajta scheman. I en tredje får vi smörja våra händer med myrra och lyssna till hur beröring hjälper både den döende och anhöriga i sorg. Här är det vi deltagare som är i fokus. Vi presenteras för upplevelser som sätter igång våra inre processer. Begravning1 är en del av den typ av verk som blandar sinnliga och poetiska moment med presentationer och intervjuer. Sakligt, informativt men med en poetisk udd – ett allkonstverk som sträcker sig över genres. Här spelar deltagarnas tidigare erfarenheter stor roll, något som är en tillgång och möjlighet, men som också innebär en utmaning och ett stort ansvar då trettio olika erfarenheter och känsloprocesser sätts igång. I början av upplevelsen berättas det att vi själva får känna av hur djupt vi vill gå in i undersökandet, och att vi kommer att vara varandras utforskningskamrater under kvällen, men tyvärr erbjuds inte större interaktion mellan oss deltagare, inte förrän precis i sluttampen på upplevelsen. GRAVÖLET Efter en blomsterritual under ledning av artisten Min Stora Sorg är det dags för kvällens sista (eller näst sista) del, middagen, eller gravölet. Vi bjuds på en trerätters middag där konstnären Kristin Bergman komponerat en helsvart meny. Lekfullt, gott och en upplevelse för ögat. Vid bordet startas en diskussion kring vad vi varit med om. Mina bordskamrater och jag delar våra olika erfarenheter och känslor kring död och sorg. Trots att vi är främlingar för varandra kan vi dela med oss av rädslor och erfarenheter. Högt och lågt, från grandiosa tankar om vår egen begravning till strategier för sorgearbete. Vi är alla ivriga att reda ut våra tankar om det vi varit med om. Här krockar ibland också våra olika känslor kring ämnet, då vad vi varit med om självklart också ger olika inställningar till död, sorg och rädslor. Jag pendlar mellan att tycka att det var fint att ha ett så öppet och fritt samtal, men det hade också varit hjälpsamt att ha en samtalsledare som kunde leda oss igenom reflektionen. Middagen avbryts av talare som har olika ingång till döden och dess riter. Här blandas tårar med skratt. Jens Johansson, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, håller ett tankeeggande tal om dödens filosofi. “Är döden något dåligt för den som dör? Är döden bara en spegelbild av tiden innan vi föddes?”. Den gemensamma reflektionen kring bordet avslutas tyvärr alltför stressat och plötsligt. Vi blir bortryckta från vår begravningsgemenskap och hamnar snabbt och utan möjlighet för känslomässig omställning på den efterföljande begravningsfesten/kombinerade premiär- och avslutningsfesten. Jag hade behövt en mjukare övergång, en möjlighet att få avsluta upplevelsen på samma mjuka och varma sätt som den började. En avslutande ritual eller stilla reflektion hade behövts innan vi kastades ut till de levande igen. BEGRAVNING1 Av: Ellen Norlund, Martina Elm och Tove Berglund 3 november 2018 Uppsala gamla kyrkogård / Uppsala konstmuseum Medverkande: Joanna Nordahl – Foto Ann-Sofie ”Anso” Lundin / Min Stora Sorg – Musik Lynn Åkesson – Professor i etnologi Stefan Storm – Kompositör Maja Daniels – Fotograf Jens Johansson – Professor i praktisk filosofi Emilie Tingström – VD/Grundare Grindstolpens begrvaningsbyrå Rakel Eklund – Doktorand i palliativ vård Karolina Oxelväg – Konstnär Fredrik Jonsson – Digital kreatör Oskar Gullstrand – Video Mathias Lech – Scenkonstnär Lisen Ellard – Scenkonstnär Christoffer Lojd – Ljus / Teknik Sara Bergmark – Producent Kristin Bergman – Konstnär & kock Omslagsfoto: Maja Daniels. Bilden visas här något beskuren. Previous Next

Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. < Back AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Äntligen. Det första avsnittet. För att lyssna och ta reda på mer om det delikata bandet som gjort vår jingel, sök på Flocken. Previous Next AVSNITT 1 – DUNDERKLUMPSGENERATIONEN, MANSROLLSHYPE OCH FJÄLLRÄVSINFERNO Artist Name 00:00 / 50:23