Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. < Back ETT LÅNGSAMT MUSIKSTYCKE BAKLÄNGES Reika Xappola Farman har sett koreografen Jefta van Dinthers Dark Field Analysis på Göteborgs dans- och teaterfestival. “SUGGESTIVT OCH MÖRKT. DET ÄR BÅDE DESS STYRKA OCH STÖRSTA SVAGHET” REIKA XAPPOLA FARMAN, JURYMEDLEM, HAR SETT KOREOGRAFEN JEFTA VAN DINTHERS DARK FIELD ANALYSIS PÅ GÖTEBORGS DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Inför festivalen fastnade jag rätt så snabbt för Dark Field Analysis. Inte för att två nakna män illustrerade programbladets omslag utan då föreställningen beskrevs som en “thriller”. Hösten är på väg in och jag och min vän Emelie Leriche som gick och tittade var nyfikna på vad koreografen Jefta van Dinther, som uppmärksammats rejält senaste åren, skulle hitta på. Föreställningen hade sålt slut två dagar innan och jag fick en stol i sista sekund och recensionen var räddad. I foajén var det många förväntansfulla blickar och en bra blandning av människor. Efter en liten presentation, där vi bland annat fick reda på exakt antal minuter föreställning skulle ta, fick vi gå in till den mörka salen. RUMMET EKADE FRAMTID Runt den kvadratiska scenen sitter publiken och i mitten betraktar vi en sjukhusgrön matta. Bra ljus tänkte jag omedelbart då det totalt fokuserar publikens uppmärksamhet på scenen. Scenens upplägg förde direkt tankarna till en framtida operationssal med två försöksmänniskor. Någonstans lite utanför mitten på mattan satt två nakna män. Jag ändrar mig och säger två kroppar, inte för att vara politiskt korrekt utan då det var två kroppar som inte hade något tydligt gestaltat maskulint eller feminint över sig. Det började med en lång tystnad. Sedan långa långsamma meningar av rörelser där kropparna tar lång tid på sig att tala. Inga snabba kroppsrörelser utan ett iskallt mörker som faller rakt ner på de två kropparna. What are you thinking ? ”What is your fist memory” var det första jag hörde, kropparnas första kommunikation sattes igång och jag förväntade mig inte dessa ord och tänkte direkt: Ge mig ingen nostalgi, jag orkar inte. Men föreställning var raka motsatsen. Allt med rummet ekade nämligen framtid. INGET SEXUELLT ÖVER DEN NAKNA HUDENS MÖTEN Efter ett par minuter har ljussättning, ljud och rörelser gjort betraktaren till en naturlig del av rummet. Man börjar smälta in. En av dansarna ställer frågor nyfiket och naivt till den andra, som jag tänker har levt lite längre eller funnits till på den gröna sjukhusmattan i en längre tid. Den yngre ber den äldre att öppna munnen, precis som doktorn ber patienten vid ett sjukhusbesök. Referenser till Apornas planet dyker upp i huvudet tillsammans med associationer till bakterier, halsont och streptokocker. Men ljudet “aaaaa” som doktorn brukar utstöta kommer inte. Det blir en tyst undersökning. ”I only remember the pregnant silence and the slow motions kind of sensation” Statisk kroppskontakt, inget sexuellt över den nakna hudens möten men väldigt intimt, den ena kroppen, den lite nyare kroppens rörelser är mer statisk, den äldre som rör sig mjukare. Den mjukas rörelser visar på att han fått mer övning i livet. Den kroppen har även mer svar på den nyare kroppens frågor. Jag slutar att lyssna på vad det är dom säger och min uppmärksamhet fångas, äntligen mer rörelser. Fram tills nu har det gått långsamt, det kändes som ett långsamt musikstycke som går ännu långsammare baklänges. ”Were you bleeding? ” ”have you seen the inside of a body” Nu pratar vi. Men vad är det vi pratar om? Jag har sett första säsongen av West World. Tv-serien med Anthony Hopkins och robotmänniskor som skapats i labb och sen sätts i Westernmiljö. Dark Field Analysis är inte i en Westernmiljö utan lutar mer åt labbet och sjukhusets miljöer – vilket visserligen även förekommer i West World. I ett labb kan allt kännas sterilt och redan bestämt. Rummet vi satt i kändes väldigt bestämt och jag kunde inte sluta tänka på det. Olika rörelser utsattes för Iika mängd ljus där skuggorna fick flera liv samtidigt som musiken gick på. Dansarna höll monologliknande tal mot publiken men inte till publiken, vi betraktar labbråttorna. Jag föreställer mig att mellan mig och kropparna finns ett glasfönster och att jag långsamt börjar att trycka mitt ansikte mot glaset. ”Life cracks open” Detta börjar kännas som ett stycke som kommer att påverka mig på något sätt. Ville jag ha mer eller blev jag uttråkad, jag kunde inte avgöra. 30 min hade förflutit och jag väntade och ville förstå. Vill jag ha mer eller borde jag bara gå nu? Musiken går på , surr och snabba frekvenser. Och varför börjar den ena mima till texten i låten tittandes ner på mattan? Här tappar de bort mig en aning. EN KÄMPIG VÄNTAN Upplevelsen saknar enhetlig berättarform och jag börjar acceptera jag inte inte kommer få några direkta svar utan det får komma vid ett senare tillfälle. En del av oss kan i ett sådant läge uppleva oss exkluderade: är detta koreografen och dansarnas självupptagenhet som spelar oss ett spratt? Föreställningens höjdpunkt var när allt släcktes ner, totalt mörker och vissa reste sig upp och gick – kanske för att de var rädda eller för att de fått nog. Ett skönt drag från koreografen och jag fick vila lite i väntan på akt två. Akt två var födseln. Väldigt vackert men hela väntan dit var aningen för kämpig. För mycket text och för mycket väntan. Ljusspelet gick tillbaka mot grönt, och i operationssalen är det snart allt färdigställt och efter 50 minuter reser den ena sig upp på två ben. Endast då slog det mig att allt varit på golvet fram tills denna stund. Stela statiska steg avlutar stycket i diagonal och vi ser kropparna in i minsta rörelse med en kroppslig kontroll och det är häftigt att se en kropp i kontakt med sig själv. Juan Pablo Caramas rörelser får mig att tänka på hur det känns att känna till varje muskel och hur den ska bete sig med att sträva uppåt långsamt, det är kroppskonst. Dark Field Analysis är ambitiöst och avancerat. Suggestivt och mörkt. Det är både dess styrka och största svaghet. Som besökare tappas man bort under resans gång. Man väntar på förlösning men möts av starka och rätt förvirrande intryck. Vissa kommer älska det. Andra kommer bara resa sig och gå. Kisar man riktigt hårt så når man kanske insikt och ett högre tillstånd av föreställningen. Undertecknad blev mest utmattad. Men det är ju en känsla det med. DARK FIELS ANALYSIS Backa teater Göteborgs dans- och teaterfestival 2018 Koreograf: Jefta Van DintherDansare: Juan Pablo Cámara och Roger Reyner Sala Ljusdesign: Minna Tiikkainen Foto: Ben Mergelsberg, bilden är beskuren. Skriven av: Reika Xappola Farman Previous Next

I avsnitt 12 snickesnackar vi om Do it like a dude av Teater Smuts, om japansk dans, thailändska ljud och om vad det betyder när processen är i fokus. < Back AVSNITT 12 – JIPPO OCH STRÖMAVBROTT I avsnitt 12 snickesnackar vi om Do it like a dude av Teater Smuts, om japansk dans, thailändska ljud och om vad det betyder när processen är i fokus. Previous Next AVSNITT 12 – JIPPO OCH STRÖMAVBROTT Artist Name 00:00 / 46:35

Äntligen jubilerar vi med avsnitt 25. Vi snackar om Frun från havet på Göteborgs stadsteater, The woman in Black på GEST, är ute och snackar med folk i Skaraborg och ser på ekonomiföreställing av Anstalten. < Back AVSNITT 25 – BADKARSPRAT OCH DEN KNARRIGA TEATERN Äntligen jubilerar vi med avsnitt 25. Vi snackar om Frun från havet på Göteborgs stadsteater, The woman in Black på GEST, är ute och snackar med folk i Skaraborg och ser på ekonomiföreställing av Anstalten. Previous Next AVSNITT 25 – BADKARSPRAT OCH DEN KNARRIGA TEATERN Artist Name 00:00 / 49:31

Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. < Back AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Vi har helt olika åsikter om en stor musikal, älskar fransk dans och Suzanne Ostens åsikter. Sara visar också en imponerade stor talang. Previous Next AVSNITT 38: ATT FÖDA FRAM ETT GALEJ Artist Name 00:00 / 48:12

Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Scenkonstpoddens första livepodd! < Back 4:2 – THE FRINGE HYPE Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Scenkonstpoddens första livepodd! Vad är grejen med Fringe? Är Edinburgh fortfarande The Fringe och hur är det att dansa tryckare med hela Sergels torg? Det dricks Black Russian, Sara skrattar åt alla applåder och vi undrar hur en Fringefestival med bara Macbeth hade sett ut. Detta är Scenkonstpoddens första livepodd! Gäster: Heidi Edström aka Ingentinget, Rebecka Pershagen aka Bex de la kex osv. Previous Next 4:2 – THE FRINGE HYPE Artist Name 00:00 / 51:44

Sara Östebro Konstnärlig ledare & curator på Boy konsthall Sidan är under uppbyggnad, mer information kommer snart... Kontakt sara@teaternu.se boykonsthall@teaternu.se URVAL AV PRODUKTIONER

Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. < Back AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Vi resumerar 2012 och unnar oss att provocera. Previous Next AVSNITT 6 – DET BÄSTA FRÅN 2012 OCH LITE PROVOKATION Artist Name 00:00 / 45:06

Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. < Back AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Vi pratar om svenskt kaffe, LSD-teater, ensamlekar, Göteborgs dans- och teaterfestivals program och en hög med annat. Vi finns såklart på teaternu.se där du också hittar länkar till sakerna vi snackar om. Det är även det underbara bandet Flocken som har skapat vår vinjett. Previous Next AVSNITT 15 – LEKPLATSER OCH GANGSTERDRAMA Artist Name 00:00 / 36:48

Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. < Back KULTUR MÅSTE KUNNA ÄGA RUM Hur får kultur plats i staden? Intervju med Heiti Ernits, doktorand och projektledare. Block: Kulturens gräsrötter, #2 UTFORSKNINGARNA FORTSÄTTER – I DEL TVÅ AV VÅR DJUPDYKNING KRING KULTURENS GRÄSRÖTTER KIKAR VI NÄRMARE PÅ HUR KULTUR FÅR PLATS I STADEN MED HJÄLP AV HEITI ERNITS, DOKTORAND OCH PROJEKTLEDARE. Kulturell infrastruktur. Sug på det ordet! Kulturell. Infrastruktur. Jag vet inte hur det kommer sig, men det ordet har på senaste dykt upp lite varstans. Två ord som pekar på allt det som finns till för att stödja och möjliggöra kulturskapande. Heiti Ernits har koll på ämnet. Han jobbar på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut med att forska kring hållbar stadsutveckling och har då undersökt fenomenet kulturell infrastruktur. Jag ber Heiti förklara vad ordet betyder för honom: ”Kulturell infrastruktur är en underliggande struktur som på olika sätt stöttar och möjliggör olika typer av kulturella aktiviteter i rummet. Det kan bland annat handla om tillgång till lokaler och platser. En kulturell infrastruktur, kan man säga hjälper olika typer av kulturella aktiviteter att äga rum eller ta plats i stadsrummet.” För er som läst del 1 av vår artikelserie kanske minns hur Emma Swanström, låtskrivare och DIY-förespråkare, pratade om vikten av att ha egna platser där skapande kunde ta plats. Att det är där allting börjar. “Kultur måste kunna äga rum” menar Heiti och kopplar det till frågan om hur staden planeras? I hur stor utsträckning får kulturen plats i planeringen? “Jag brinner för att det ska kunna finnas en blandning i en stad, olika aktiviteter med en bredd av olika uttryck. Inte bara avenyn.” EXEMPEL: RIO RIO Om du är göteborgare känner du nog till Rio Rio, båten som ligger i kajen vid Fiskekyrkan. Båten med kulörta lyktor och ruffigt skråv dit vi gått för indieklubb men råkat hamna i salsaeufori, eller tvärt om. En van nattsuddare känner väl till båtens trappor, speciella lukt (avlopp?) och båtdäck. När båten hotades med nedstängning och skrotning var Heiti en av de som engagerade i opinionen kring båtens fortlevnad. “Det kom som en chock när jag hörde att den skulle tas bort. Och hur det uttrycktes från stadens sida, att den var ingenting att ha.” Hur kunde en plats som var älskad av så många ses som skräp och skit av staden? För Heiti var detta ofattbart och ville ta reda på hur det kunde komma sig att denna attityd fanns, och för att påverka beslutsfattarna tog han på sig uppgiften att lyfta fram det som tog plats på Rio Rio och visa att det ju visst händer mängder av kulturella aktiviteter där. Heiti fick möjlighet att forska kring ämnet. “Då gick jag ännu mer på djupet”. Nu fick han möjlighet att sätta båtens kulturella betydelse på pränt och nedteckna den kulturella kraften. Sätta ord på svettiga dansnätter, toakösdiskuterande, basgång och möten. Han upptäckte båtens betydelse för en mängd olika kluster i staden, hur den är en unik mötesplats för den latinamerikanska befolkningen på västkusten, hur människor som annars lever segregerat från varandra här kan mötas. “Ju mer jag grottade ner mig i vad den där båten gjorde egentligen, i och med salsan och danskulturen som tog plats där, desto mer upptäckte jag att ‘wow, vilken plats’. Och desto mer konstigt blev ställningstagandet att det här inte skulle vara något att ha.” Varför tyckte beslutsfattarna då att båten inte bidrog till någonting, sågs som skräp och “ingen riktig båt”. Heiti menar att det är flera händelser som gjort det möjligt. Dels historiskt, om hur det kom sig att båten hamnade där den ligger. “Båten hade knött in sig där en gång i tiden, på falska premisser. När båten var på plats blev folk chockade av hur den såg ut.”Det hade gjorts ett bra lobbyarbete för att få en plats, men sen när båten väl kom på plats så blev folk sura. “Men då var ju båten där”. Heiti menar också att synen på båten hänger samman med utvecklingen av hela Roselundsområdet. Båten drogs med i hur det pratade om Rosenlund – att det var skräpigt, stökigt och otryggt. I den vändan drogs båten in som en orsak till områdets otrygghet och det beslöts att båten var ful och skulle bort. “Min upplevelse var att de tjänstemän som verkade i det här sammanhanget inte hade koll på båten. Du vet, oftast jobbar man ju mellan 8 och 5 kanske, man kanske inte heller bor i stan. Och sen går man och kollar in båten, mitt på dagen, och tänker att ‘oj, här var det skräpigt och här händer ju ingenting’ – men man har ingen koll på vad som händer där på kvällen och natten.” Det hade inte gjort någon studie kring vad som egentligen skedde på båten och tjänstemännen hade inte koll på båtens kulturella aktiviteter. Samtidigt lobbade områdets fastighetsägare för att få bort den. Hur kommer det sig att den är kvar undrar ni kanske? Opinionen lyckades få politikerna att ta tillbaka sitt beslut och båten ligger kvar. För nu. I framtiden hägrar västlänken och ny bebyggelse av Rosenlund. “Den slutliga nådastöten” menar Heiti. “LYFTA KULTURENS VIKT I STADSPLANERINGEN” Om då den kulturella infrastrukturen ska möjliggöra kultur, vad finns det då för hinder och barrriärer som idag motverkar kulturens möjligheter att ta plats i staden? “Jag tänker på barriärer fysiskt. Dels i form av avstånd och tillgänglighet, men också som ekonomiska barriärer i form av för dyra lokaler, när man inte har stora ekonomiska resurser eller möjligheter. Och om man tänker i form av infrastruktur så ska ju infrastrukturen möjliggöra saker, inte försvåra.” Heiti kopplar tillbaka till Rio Rio, hur båten med sin centrala position ändå kunnat erbjuda billig hyra för aktörer och arrangörer. “En billighetsoas mitt i centrala Göteborg”, som i sig gjort det möjligt för en mängd olika kulturyttringar och klubbar att ta plats i staden. Exemplet Rio Rio ger en användbar bild av hur kulturen glöms bort i stadsplaneringen. Hur kommer det sig att viktiga kulturkluster inte är synliga i beslutsunderlag. Exemplet i sig ställer frågor om på vilka fler ställen detta sker idag. Vilka kunskaper skrivs inte ner eller förbises? Heiti berättar om hur den vanliga gången i stadsplanering brukar gå till, planer skickas ut som sedan olika expertinsatser kikar på. Hur mycket kulturen räknas in beror då till stor del hur väl insatta i kulturen tjänstemännen är. “Det är inte alltid de här frågorna och det småskaliga ger stor vikt eller kommer upp i handlingarna eller i beslutsdokumenten, och då tas det inte hänsyn till” Trist ju, men allt är inte så mörkt. Det finns metoder som motverkar detta, som tar fram arbetssätt som ska lyfta kunskapen om kulturens betydelse för en stad. Cultural planning är en rörelse inom stadsplanering där fokus ligger på att lyfta kulturens vikt i stadsplaneringen. Det är ett arbetssätt där en går in på djupet i en stadsdel eller ett grannskap och gör en grundlig inventering av de kulturella resurserna som finns där. En pratar med människorna i området och kartlägger kulturen. En nackdel med detta, menar Heiti, är att det arbetet är väldigt tidskrävande och att det oftast sker lite för sällan. “Kultur är väldigt dynmiskt och föränderligt, så görs det för sällan kanske man missar saker, eller riskerar att få en kartlägning som snabbt blir gammal.” Hur cultural planning kan utvecklas, och hur en kan jobba mer dynamisk med frågan är vad som står härnäst på Heitis att göra-lista, “hur vi mer aktivt kan utforska av stadens kulturflöden och införliva det i planeringsprocesser mer kontinuerligt”. För stadsplaneringsnörden kan jag viska om ord som “cultural co-planning” och “laboratory urbanism”. Kom ihåg var du hörde det först. För det bubblar just nu mycket kring cultural planning och urbana tankelabb. Kika till exempel in Nordic Urban Laboratory, ett tre dagars intensivt stadsplaneringslabb som kommer ta plats i Borås och Göteborg den 6-8 april. Här kommer det djupdykas ner i trender, stadsplaner och kulturellt drivna processer. Jag känner på mig att orden kulturell infrastruktur kommer fortsätta poppa upp i fler och fler sammanhang framöver. Omslagsbild: Heiti Ernits Skriven av: Sara Östebro Previous Next

Vi snackar skit om Hoffmaestro-Jens, får reda på att Uddevalla vägrar svara på frågor och Matilda och Sara blir bjudna på vindruvor i Borås! < Back AVSNITT 34: ÖLSPRUT OCH NAVELSKÅDERI Vi snackar skit om Hoffmaestro-Jens, får reda på att Uddevalla vägrar svara på frågor och Matilda och Sara blir bjudna på vindruvor i Borås! Previous Next AVSNITT 34: ÖLSPRUT OCH NAVELSKÅDERI Artist Name 00:00 / 26:33

Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari < Back SMÅ NERVER AV PLAST Oscar Steen var på pressvisningen av Malmö Dockteaters nya föreställning Skvalpet som har premiär den 9 januari OSCAR STEEN VAR PÅ PRESSVISNINGEN AV MALMÖ DOCKTEATERS NYA FÖRESTÄLLNING SKVALPET SOM HAR PREMIÄR DEN 9 JANUARI. – Har ni tips på effektiva betablockerare? Malmö Dockteaters grundare och teaterchef, Erik Holmström, frågar oss på pressvisningen av Skvalpet humoristiskt angeläget om medel att motverka sina små handskakningar som välter dockor och scenografi under en scen med ett tjugotal dockor, stolar och små 3d-printade kaffekoppar. – Jag försöker ju leka men det är ju svårt att göra det avslappnat när ni sitter där. Visst kan det låta lite överspänt. Jag menar, det är ju inte ovanligt att det är precis så teatern beskrivs i de mest ideala stunder. Som en lek. Mellan scen och salong. Mellan skådespelare och roll. Mellan skådespelare på scen. Men i den scen utav Skvalpet som visades upp i källaren på Hasselgatan 8 i Malmö praktiseras en annan typ utav lek. I linje med dockteaterns första föreställning, Funktionell dumhet, bygger texten på intervjuer (om än mer tillspetsade). Dockorna är här mindre och inte mer avancerade än vanliga leksaksdockor, sådana där som brukar höra till dockhus i skala 1:18. För att dockorna ska kunna föra samtal med varandra kräver det att Holmström, i egenskap av enda dockförare, sträcker sig över, under och emellan hinder på den lilla teaterscenen och vickar på små huvuden, armar och ben. Holmström ger också röst till varje docka via en litet headset som styr ut minsta viskning till salongen. I motsats till tidigare verk, där föreställningarna krävt fler människor än dockor, manövrerar här en enskild person hela ensemblen. Jag slås av samma voyeuristiska sensation som när min treåriga dotter leker med sina Pippifigurer här hemma. För dockorna tar inget ansvar för publiken, de får liv i ett eget universum och emellan varann uppstår ett fält utav koncentration som likt magnetism drar mig upp ifrån sitsen. Kommunikationen med publiken står istället Sofia Andersson för. Hon är attributmakare för Skvalpet och livefilmar föreställningen med flera kameror. Den aktiva dockan projiceras ovanför den lilla lilla scenen, komplett med gigantiska händer som manövrerar den lilla plast/ler-figuren. Miniatyrscenen har miniatyrrån med miniatyrlampor som fungerar, det finns en miniatyrtrappa ner till källaren där vi får förklarat att ytterligare scener kommer utspela sig. Längst bak i rummet står en stad som kommer bjuda på ”en överraskning” när föreställningen är klar. Och strax till höger som miniatyrscenen, staden, filmkamerorna och sittplatserna ligger teaterns verkstad och kontor. Arbetsdator, verktyg, 3d printer och dockmaterial. Malmös yngsta teaters lokaler är som en öppen nerv där publika föreställningar ligger i knäet på sin egen produktion, här tar jag inte del utav sömlösa hantverk eller dramatiska berättelser. Istället ligger kvaliteten i något annat, något klumpigt men samtidigt väldigt intimt. Som att jag blir lite rädd för att andas när ljuset går ner och ett stelt leransikte pratar med ett annat leransikte. Där det som skapas är så skört att en påslagen telefon inte bara skulle störa, utan rent utav döda den lilla befolkade världen framför mig. Så i ljuset utav detta kanske de där betablockerarna inte vore så tokiga, för den där öppna nerven i rummet koncentreras till de små händerna, fötterna och ögonen när spelet börjar. Samt förstås de gigantiska, lätt skakande händerna som ger dem liv, och ibland välter en stol på köpet. Det blev bara en scen ifrån Skvalpet som visades upp för oss där innan julhelgen. Men med löfte om en liten intim premiär på nyårsafton med en större offentlig premiär 9:e januari är jag glad över att vara malmöbo där Sveriges enda dockteater för vuxna huserar. SKVALPET – MALMÖ DOCKTEATER, MALMÖ Idé, koncept & på scen: Erik Holmström Regi: Erik Holmström & Andrea Edwards Scenografi: Johan Bergman Scenografi i scenografin: Sören Brunes Musikkomposition: Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén Attributmakeri: Sofia Andersson Dockhuvuden: Ida Mira Johansson Producent: Anna Jonsson Björk Omslagsfoto: Från Skvalpet. Skriven av: Oscar Steen Previous Next

Vi pratar om känslan av nagellack, att provsjunga i en garderob och såklart prata ålderdom och scenkonst med massa intressanta människor. < Back 1:3 – JETZT ÅLDRAS Vi pratar om känslan av nagellack, att provsjunga i en garderob och såklart prata ålderdom och scenkonst med massa intressanta människor. Teasers: - Vi ringer Boljsoj-baletten för att undersöka om hur vi blir balettdansare. - Story om förkylda giraffer i en scendebut. - Vi får reda på att vi faktiskt inte är födda än - i Japan. Inklippta människor: Bolsjojteatern i Moskva (balettgigant), Jaan Kolk (förbundsdirektör Teaterförbundet), Henry Stiglund (lektor i scenframställning, Teaterhögskolan i Malmö), Hampus Algotsson (komiker och standup-arrangör), Josefin "Josefinito" Johansson (komiker och tramsebyxa) och Ami Skånberg Dahlstedt (dansare, skådespelare och koreograf). Previous Next 1:3 – JETZT ÅLDRAS Artist Name 00:00 / 1:04:43